Från Fredsposten: Vår internationella stad

I slutet av 1980-talet hände någonting märkligt i Närpes, som då hade varit vår familjs hemort i närmare 20 år. Närpes kommun (då inte ännu stad) lovade ta emot ett antal s.k. båtflyktingar från Vietnam och detta blev början på en utveckling som nu, drygt 30 år senare, innebär att drygt 15 % av stadens invånare har utländsk bakgrund.

Innan flyktingarna anlände var det en hel del diskussioner i tidningarna om dem. En del kommuninvånare menade att det skulle komma att bli väldigt dyrt för de infödda Närpesborna att ta hand om flera tiotal utlänningar, som skulle ha mat, kläder, bostäder, skolgång, språkundervisning osv. Många betvivlade att de statliga bidragen som utlovades skulle räcka till. I fredsföreningen liksom i många andra föreningar försökte vi uppbjuda all vår fantasi för att hitta på något sätt att visa vänlighet mot de nya invånarna. Godis går hem utan ord, tänkte vi, och köpte en jättestor konfektask som skickades till det första stället där vietnameserna skulle bo tills de blev anvisade egna bostäder. ”Närpesnejdens fredsförening hälsar er välkomna till Närpes” stod det på kortet. I gymnasiet där jag var lärare ville eleverna ordna en julfest för vietnameserna och fast vi inte kunde prata med varandra gick det helt bra att dansa ringdanser och leka t.ex. ”Hela havet stormar”.

Det är konstigt att tänka sig att det gått en så lång tid sedan de första flyktingarna kom till Närpes. För närvarande kommer det inte årligen ett antal flyktingar, men i stället har vi en kontinuerlig inflyttning av människor från en mängd länder, som på olika vägar fått reda på att företagen i Närpes – bl.a. stora växthusanläggningar och två karosserifabriker – söker arbetskraft. Visst lär det ju ibland vara problem att ordna skolgången för barn som dyker upp mitt i terminen och att ordna språkundervisning för alla vuxna som vill börja lära sig svenska. Men vi som i årtionden känt varmt för ”folkens förbrödring” får nu på gamla dagar uppleva att vår stad blivit verkligt internationell. Det syns och det hörs

Jag måste få berätta hur jag rent konkret har upplevt detta.

Det var en solig junidag och jag hade kommit på något så ovanligt som att ta en hopfällbar stol med mig och sätta mig i mitt hallonland och bara njuta av det sköna vädret. Jag hade suttit en liten stund när jag hörde ljudet av lekande, glada barn. Men vad var det för språk de talade? Det lät som finlandssvenska och det lät som finska, men ändå kunde jag inte uppfatta enskilda ord. Jag kunde se och höra att barnen lekte där församlingen för ett par år sedan hade haft sin dagklubbsverksamhet. Jag försökte titta fram litet försiktigt och såg att det var sju barn i lägsta skolåldern som åkte i den lilla rutschkanan och hade roligt. Att de var vietnameser förstod jag när en mycket söt flicka kom fram till mig och frågade om det var min trädgård. Hon berättade att hon var nio år och att hon gick ”på Mosebacken”, dvs. i den största lågstadieskolan i Närpes. Jag frågade om hon känner Staffan, som är rektor i hennes skola. ”Jaaa, Staffan, jag känner honom!” svarade hon förtjust. ”Jag är Staffans mamma”, fortsatte jag vår lilla konversation. Flickan blev så häpen att hon först blev alldeles tyst. Sen vände hon på klacken och sprang iväg till de andra barnen och berättade dagens stora nyhet. Jag drog mig litet bakåt i mitt hallonbuskage, men hörde barnen prata och skratta. De enda ord jag förstod upprepades av än den ena och än den andra: Staffans mamma, Staffans mamma… En modig liten vietnamespojke beslöt komma och ta reda på sanningen. Han ställde sig framför mig och frågade: Är du på riktigt Staffans mamma? När han fått ett jakande svar, var han nöjd och sprang tillbaka till de andra.

Jag vet inte vilken föreställning de här barnen har om hur en rektors mamma ska se ut, men jag tror både barnen och jag kände att det var roligt att vi hade fått kontakt med varandra och att vi hade någonting att berätta om när vi kom hem.

Text: Ulla Holmberg