Sibirien har en speciell betydelse för dig och är scenen för en av dina mest hyllade böcker. Sibirien. Ett självporträtt med vingar utkom 1993 och sedan i nyutgåva 2013. Den är genomlyst av fascination och värme och en strävan efter förståelse som inte enbart omfattar fågelvärldens alla invånare utan också själva det väldiga landområdet Sibirien och människorna som bebor det. Du var där första gången som mycket ung, 1968, och sedan under perioden 1989–1993. Om du drar en tidslinje från 1960-talet via 1990-talet till 2024, vad ser du, vad tänker du?
– Kort sagt, om jag tittar på tidslinjen från 1960-talet till idag ser jag inte en linje utan något som liknar en tillknölad cirkel. På 1960-talet var järnridån stadigt på plats. Idag har vi en de facto-järnridå mot Ryssland, där vi själva har stängt landgränsen. Vi är medlemmar av Nato, en otänkbar tanke på 1960-talet. Diplomati och fredssamtal har sällan haft lägre status än idag. Och de gamla strategierna som gav oss fred och välstånd kallas idag naivitet.
För Finlands del har det här inneburit att vår officiella policy har svängt åtminstone 180 grader. Vår nya president uppvisar en aldrig tidigare skådad kaxighet mot Ryssland, som om han aldrig hade tänkt på Paasikivis ord om vårt geografiska läge, eller tagit en titt på en världskarta eller en jordglob och observerat vilken väldig landmassa med oändligt varierande förhållanden som det nu är meningen att vi ska vända ryggen.
”Ryssarna är våra” (nedan) skriver du i början av boken. Har allt det här gått förlorat, blivit något annat, bara fientlighet?
Citat ur Sibirien: ”Vi gjorde båda (författaren och en annan finländsk fågelskådare, min anm.) större ansträngningar än de övriga västerlänningarna. Vi höll ett kortare avstånd när vi talade med ryssarna, vi skakade hand på samma sätt som de, inte på långt avstånd med hela armen utsträckt och slapp hand som engelsmännen. Vi tackade och bockade när tillfället krävde det och västerlänningarna bara makade sig iväg, som man gör på hotell. (—) På alla sätt stod vi ryssarna närmare. Och det beror på att vi vägleddes av en dyrköpt insikt, ett ansvar som hade utvecklats under tusen år av krig. Ryssarna är våra. De tillhör oss på ett sätt som de aldrig kan tillhöra andra västerlänningar.”
– Under mina tidigare resor i Ryssland upplevde jag starkt att vi finländare tog ett personligt ansvar för det goda grannförhållandet mellan våra länder. Det var inte svårt, ju längre bort från Moskva man kommer, desto trevligare och hjärtligare och mera intresserade och gladare blir ryssarna. Man gillar dem högst personligen.
Nu uppfattar jag att vi har förvandlats från ett litet vänskapligt sinnat grannland med livliga förbindelser till ett fiendeland bakom stängda gränser. Vår tidigare Rysslandskunskap är ingenting värd. Genom anslutningen till Nato är det vår Natogräns mot Ryssland som kommer närmast Sankt Petersburg. Personligen känner jag mig inte alls tryggare av den vetskapen.
Här behöver jag troligen säga ut att jag är mycket medveten om att det var Putin som attackerade Ukraina och därmed indirekt tvingade in Finland och Sverige i Nato och drog olycka över oss alla. Men det betyder inte att vi inte har rätt att sakna det goda grannförhållande vi en gång hade och diskutera de strategier som användes för att upprätthålla det.
2024 står Ryssland i mångas medvetanden bara för en enda sak: ett brutalt krig i strid med internationell rätt. Dina resor genom Ryssland ackompanjerades av glas höjda för fred och vänskap. Tror du att nutida ryssar har ett annat förhållningssätt eller är det främst glömskan och/eller propagandan och repressionen som gjort sitt?
Citat ur Sibirien: ”Under de senaste årens omvärdering av den kommunistiska ideologin har man hånat retoriken om fred och vänskap mellan folken, som om alltsammans varit hyckleri. I min erfarenhet fanns det inget begrepp som den vanliga sovjetmedborgaren omfattade så helhjärtat som fredstanken. Visserligen reducerade min begränsade ryska ämnet för skålarna, men hur ofta höjde jag inte mitt teglas (—) för att skåla för freden och vänskapen.
Värmen på tåget har jag sedan tillskrivit min ungdom och min lycka. Retoriken blev sanning, trötta gester förvandlades till omedelbar hjärtlighet. Men till min förvåning fanns mycket kvar, också hos mig själv, när jag återvände tjugoett år senare.”
– 1968 var det bara 23 år sedan krigsslutet, alla vuxna människor jag mötte hade upplevt kriget i någon form. Själv är jag född efter kriget, 1947, men min föräldrageneration hade genomlevt sina formativa år under kriget, och kriget var en ständigt återkommande referenspunkt och en resonansbotten under själva samhällslivet.
Jag tänker ofta att fyrtio- och femtiotalisterna är de sista som via sin föräldrageneration har levande personliga minnen av kriget. De flesta på transsibiriska järnvägen var äldre än jag, och vi var alla förtjusta över att vi fåtaliga västerlänningar ombord på tåget kunde resa genom Ryssland som turister (nogsamt bevakade av Intourist), och de som ville kommunicera med mig började alla med att skåla för freden. Efter alla krigsår var det ingen tom gest att glädja sig över freden på bägge sidor och över att gamla fiender nu kunde sitta där leende och välvilliga.
Det här var under det kalla kriget och den framväxande finlandiseringen – i själva verket goda år för Finlands växande välstånd där de goda relationerna till Ryssland spelade en framträdande roll. Den image Finland ville projicera var ett litet vänskapligt sinnat grannland som ville cementera sina goda relationer till den stora grannen med hjälp av handel och kulturutbyte. Ryssland i sin tur kunde vid lämpliga tillfällen hänvisa till de fred- och vänskapspolitik som rådde mellan de två länderna med sina olika statsskick.
Idag tenderar man att betrakta detta som höjden av naivitet, men min åsikt här är att något som ledde till fred och ökat välstånd i många årtionden inte var naivt. Och till den som insisterar säger jag att om det var naivt var det ändå inte så dumt.
En av de ljusglimtar du skriver om – en ljusglimt som framstår som högst tillfällig idag – handlar om det utrymmet för sanningen som fanns i Sibirien kring 1990. Platsen är Magadan, en av Gulagarkipelagens huvudöar. Vad väcker passagen nedan för tankar hos dig idag?
Citat ur Sibirien: ”Vägen är stenlagd med fångars ben, säger då professor A, vår värd. (—) För en stund avbryter han sin diskussion om den sibiriska tjädern, som vi hoppas får se, och talar om den fruktansvärda vintern här ute och om de illa utrustade undernärda fångarna som dog som flugor i köld och svält och bristsjukdomar och epidemier i arbetslägren runt Magadan.
Hur många?
Professor A rycker på axlarna: Vem räknade?
Men varje ord han säger är en upprättelse. I de stora ryska städerna är ögonblicket redan förbi då sanningssökande och yttrandefriheten var värda de uppoffringar som krävdes under demokratiseringsprocessen. Här i bortersta Sibirien, där svängrummet är större och möjligheterna till naturahushållning bättre, betyder Sanningen fortfarande något. Historien måste återupprättas, varje enskild människa bör få sin upprättelse.”
– Ja, det var en kort period då ryska arktiska forskare upprättade ett intensivt samarbete med sina amerikanska motsvarigheter kring ”Beringia”, de stora arktiska områdena på båda sidor av Berings sund. Över hela Ryssland höll man möten och inledde samarbetsprojekt med västerländska universitet, och det sågs som en nytändning bland ryska forskare. Idag återstår väl ingenting av detta.
Under detta lilla fönster tänkte vi också att Gulagarkipelagen snart skulle vara en museal period som vi skulle bekanta oss med i form av museer och viktiga publikationer. På privat håll började man metodiskt kartlägga namn på systemets otaliga offer; idag förföljs de personerna aktivt.
För en kategori av människor var Sovjets sönderfall en tragedi. Tror du att det är tidigare sovjetpolitruker av den typ du beskriver nedan som nu utgör den bas Putin vilar på?
Citat ur Sibirien: ”Låt oss säga att du varit en samhällelig stöttepelare. Du har suttit i kommunalfullmäktige och du har skött din statliga tjänst med omsorg, till och med entusiasm. Du har varit en godmodig skattebetalare. (—) Du har sjungit i kör och suttit i festkommittéer. Hur skulle det då kännas att få höra att det du ägnat dig åt har varit beståndsdelar av bakåtsträveri och förtryck? Så är det för dem som trodde på sovjetmaktens mål och medel och nu ser själva existensgrunden vackla.
En sådan olycklig politruk träffar vi vid eskimåkollektivet där vi har tagit i land. Det är en ryska iförd regnrock och skor, i detta stövelland, med de sextiotalistiska ståltänder som gör att ryssar orättvist ser så hotfulla ut. Nu står hon och säger vredgat att vi inte har tillstånd att landstiga. På ryskt vis grälar hon länge och väl, med en beundransvärd variation i ordvalet.
Hon väntar att vi ska gå tillbaka till landstigningsbåten och drypa av till fartyget och tycka att vi kommit lindrigt undan. Det är våren 1991, och Sovjetunionen existerar ännu. Vi har med oss vår G, arktisk biolog, van att handskas med isbjörnar. (—) Nu tar han ett djupt andetag och meddelar politruken: ”Sovjetmakten är död!” I hans röst ligger hela den passion som finns uppdämd hos ryssar när de talar om kommunistväldet.
Och så leder han oss uppför branten medan hon står kvar och gormar. Så avkläds en människa hela sin värdighet och hennes identitet hänger på en tråd. Det gör mig ont, fast det gör gott.”
– Visst fanns det på ett tidigt stadium en nostalgi för den gamla sovjetmakten som garanterade tak över huvudet, arbete och pension. Helt säkert bestod Putins tidigare väljare åtminstone till en del av gamla kommunister. Nu har det gått så lång tid att väljarkåren troligen tänker på de materiella fördelar som Putinregimen har fört med sig men också vet hur snabbt allt detta kan gå förlorat.
Vad var det som kring 1990 fick dig att misstänka att ett nytt förtryck kunde vara på väg? Är du överraskad över situationen idag? Och hur ska vi idag göra för att hålla förhoppningarna levande?
Citat ur Sibirien: ”Var vi än rört oss i Sibirien har vi gått över lik. Hur dyrbar är inte rörelsefriheten, vilken lycka är det inte att få uppleva den här tiden av hopp och liberalisering i Ryssland. Kanske är det bara ett litet ljusschakt och ett nytt förtryck är på väg, men man är skyldig dem som ligger här att hålla förhoppningarna levande och bevara sin förtjusning över det som är alldagligt och normalt.”
– På många sätt brukar allt i Ryssland återgå till det gamla och det här var för bra för att man på allvar skulle våga tro att det var sant i ett längre perspektiv. Och jag hade börjat förstå hur hårt och skoningslöst liberaliseringsprocessen slog mot vanligt folk. Vi såg alla babusjkorna som sålde sina sista tekoppar för en spottstyver. Men ändå: visst är jag överraskad av situationen idag. Och visst sörjer jag allt som går förlorat en gång till. Den bistra sanningen är att det är ryssarna som måste hålla hoppet levande, inte vi. Hur det ska gå till vet jag i sanningens namn inte, för själv skulle jag inte heller våga göra uppror mot den nuvarande regimen. Medan processen pågick var det viktigt med vårt stöd. Under rådande förhållanden kunde påtryckning från västvärlden inte ens skydda Navalnyj.
Det som jag själv upplever som allra mest deprimerande i den nuvarande situationen är hur man också på ansvarigt håll misstänkliggör fredssamtal och antyder eller säger ut att den som talar för fred ”i det här skedet” går Putins ärenden. I mitt sätt att se är det allra viktigaste att kommunikationskanalerna mellan krigförande nationer hålls öppna. I själva verket borde fredssamtal börja samma dag kriget börjar. Inte på toppnivå, men mellan diplomater eller andra fredsmäklare som upprätthåller en dialog och träffas ofta nog för att någon typ förtroende och förståelse ska etableras. Samtalen ligger där som ett diskussionsunderlag som lever och utvecklas fram till att de som fattar besluten är redo att sätta sig vid bordet.
Det som jag uppfattar som den största förändringen gentemot tiden då vi var neutrala och finlandiserade är snabbheten med vilken EU avvisade Putins propåer innan Ukrainakriget inleddes. På 1970- och 1980-talet hade man föreslagit en säkerhetskonferens som kunde ha dragit ut över två, tre år. Man hade varit noga med att behandla Putin som ledare för världens största land. Trafiken skulle ha stått stilla medan svarta limousiner i hög hastighet drog förbi, Europas lyxhotell tagit emot alla dessa betydande delegater som samlades medan världen höll andan. Till slut, efter tre år, en urvattnad resolution som alla kan underteckna. Fred på jorden ett tag till.
I bokens sista kapitel skriver du om återresan ”mot tillvaron i ett land där man ännu har råd att hysa liberala åsikter.” De senaste åren har antalet demokratier i världen minskat. I fjol kom en rapport från Göteborgs universitet enligt vilken världen inte varit mer antidemokratisk på 35 år. 72 procent av jordens befolkning, 5,7 miljarder människor, lever under auktoritärt styre. Är du optimist, pessimist eller något mittemellan gällande framtiden för demokratin?
– Jag skulle gärna vilja koppla ihop demokratin med freden. Man brukar säga att utan fred ingen demokrati, men det är ett faktum att engagemanget för demokratin minskar också i de traditionella gamla demokratierna som har åtnjutit fred i åttio år. Jag håller själv på att skriva om den här frågan i ett annat sammanhang där jag undrar om det är så att den som inte längre har ett levande minne av kriget lägger mindre vikt vid fredstanken och tar den relativa demokrati vi lever i nu för given så att demokrati inte hamnar högst på någon rankinglista. Och i auktoritära nationer (Ryssland, Kina etcetera) är kanske bristen på demokrati priset man är villig att betala för ett högre välstånd för majoriteten.
Här har jag förhoppningar men kanske inte någon större optimism. Men när det gäller fredstanken måste man vara optimist. Freden ska man tala om, omfatta, plädera för, återkomma till, tro på, fortsätta att tala om. Se glad ut och hoppas på det bästa. Optimism, definitivt.
