Men den här intervjun med Finlands fredsförbunds nya ordförande – han efterträdde Tarja Cronberg i slutet av fjolåret – handlar ändå inte om ekonomin. Den är värd en egen mässa. Den handlar om hans väg till fredsrörelsen och hans tidigare insatser för den. Om det obehagliga världsläget och om det försvarsavtal med USA som riksdagen, när det här går i tryck, kanske hunnit ge klartecken för.
Så vem är Kari Välimäki?
Han är född i Ilmajoki, i finska Sydösterbotten 1954. Han brinner för socialpolitik fast det var statistik han studerade som ung, vid Tammerfors universitet. Det var efter en kort tid vid dåvarande handelshögskolan i Vasa – det som sedan blev Vasa universitet – en passus som inte efterlämnade mersmak.
– När jag blev färdig var det svårt hitta arbete som statistiker så det råkade sig så att jag i stället fick anställning på social- och hälsovårdsministeriet.
Där kunde han i slutet av karriären, från och med 2012, titulera sig kanslichef.
– Socialpolitik är så intressant, jag är så lycklig över att jag fått arbeta med det, säger han.
Engagemanget för socialpolitik hänger med fast han numera är pensionär. Kari Välimäki är ny fullmäktigeordförande för Soste, en takorganisation för cirka 230 social- och hälsovårdsorganisationer och ett tiotal andra samarbetsorganisationer.
Social- och hälsovårdsorganisationerna drabbas precis som Finlands fredsförbund ytterst hårt av regeringen Orpos nerskärningsiver.
Vägen till fredsrörelsen, hur såg den ut?
Vägvisarna var Gandhi och Tolstoj.
– Jag läste mycket, av dem och av andra, säger han.
Det bidrog till att göra honom till pacifist och till en tidig civiltjänstgörare, som sedan arbetade en tid för civiltjänstgörarförbundet för att informera andra om den här möjligheten.
Att totalvägra övervägde han inte.
– Jag tycker man måste ge något tillbaka till samhället man lever i.
Far Välimäki var till en början inte trakterad av den väg sonen valt.
– Han hade varit i kriget, tillhörde den yngsta årgången som kallades in och förutspådde att jag skulle få svårt att få arbete om jag inte gjorde militärtjänst.
Efteråt ändrade han inställning och försvarade Karis val mot släkten.
Sonen är ännu stolt över sin far för att han förmådde och ville ändra åsikt.
1989–1990 var Kari Välimäki fredsförbundets verksamhetsledare och Ilkka Taipales parhäst när projektet Östersjöcentret tog form.
– Jag försökte få ihop pengar och Ilkka visste var de skulle spenderas, säger han och skrattar.
Det fysiska Östersjöcentret blev en parentes. Byggnaden såldes men gav pengar till Mechelinstiftelsen, som arbetar för att befrämja fred och stödja medborgare och medborgarorganisationer som ägnar sig åt gränsöverskridande samarbete, framför allt i Östersjöregionen. Stiftelsen är uppkallad efter Leo Mechelin, som utöver sina politiska insatser för Finland också grundade Finlands fredsförbud 1907.
Kari Välimäki tror på mångfald, däribland flerspråkighet och är glad över att både de tre vuxna barnen och det enda barnbarnet har gått i svensk skola. Likriktning, däremot, utgör en fara och han ser tydliga tecken på en pågående likriktning i det finländska samhället.
– Vi behöver olika grupper som står för olika perspektiv. Nu har vi i stället fått en rädsla för olikhet.
Till det som behövs hör också förbättrad mediekunskap, förbättrad kritisk och analytisk förmåga inför flödet av information.
Kriget har kommit tillbaka till Europa på ett sätt som vi inte kunnat föreställa oss för bara några år sedan. Hur hamnade vi här?
– Människor glömmer krigens fasor, säger han.
Den pågående smygande militariseringen av samhällsklimatet förstärker den glömskan.
– Själv såg jag utvecklingen i Ryssland på förhand, eftersom jag var med i ett projekt som skulle utveckla social- och hälsovården i ryska Karelen och besökte den delen av landet. Dörrarna var öppna några år. Sedan började det småningom betonas att utländska aktörer var utländska och efter ytterligare en tid var de utländska aktörerna utländska agenter. Pressens frihet beskars.
Vad kan fredsrörelsen göra i det här sorgliga läget?
Den stora uppgiften är enligt Välimäki densamma som den alltid varit: Betona vikten av att inte använda våld. Det leder inte till några verkliga segrar.
– Ryssland har förlorat kriget, säger han.
Förlorat i termer av enorma mängder döda.
Förlorat genom att relationen till Ukraina är skadad för en lång, lång tid framåt, i generationer. Det ukrainska broderfolket är borta.
– Så vem har vunnit? Ingen. Alla är förlorare – utom vapenproducenterna.
Det är USA som står för merparten av vapenproduktionen i världen, Ryssland är tvåa. (En genomarbetad artikel om vapenproduktionen ingick i Le Monde Diplomatique, som kom som bilaga till Rauhanpuolustaja nr 1/2024).
Fredsrörelsens roll är inte, betonar Kari Välimäki, att stöda någon part som använder vapen.
– Vilket kan vara svårt att förstå för en del. Men man måste tänka lite längre.
Det är en fras han återanvänder flera gånger under intervjun. Det gäller att tänka långsiktigt, inte enbart styras av dagsläget.
Embryot till EU, Kol- och stålunionen, byggde på tanken att ett tätare industriellt och ekonomiskt samarbete skulle minska risken för militära konfrontationer i Europa. Efter Sovjetunionens sammanbrott öppnades många nya möjligheter till den typens samarbete österut.
Vad var det som gick fel då? Varför är slutresultatet 30 år senare ett Putinkontrollerat Ryssland?
– Det var helt rätt att vi försökte bygga upp kontakterna till Ryssland. Men det vi inte såg då var att de ekonomiska förändringar väst bidrog till enbart gynnade oligarkerna och den ryska makteliten.
– Och Nato ville inte ha ett utökat samarbete med Ryssland, en militärallians behöver fiender… Medan Turkiet är och förblir Natomedlem, vilket bevisar att ett land inte behöver vara en demokrati för att vara medlem i Nato.
Hur allvarligt ser Finland fredsförbunds ordförande på kärnvapenhotet?
Sättet att tala om kärnvapen i offentligheten har enigt honom förändrats i en mer ”lössläppt”, mer tillåtande riktning. Det kan i värsta fall leda till att tröskeln för att också ta kärnvapen i bruk i praktiken blir lägre. Det han ser som mest skrämmande är frågan vad som händer ifall Putin upplever sig vara inträngd i ett hörn.
Hotbilder – säkerhetspolitiska och ekonomiska – kopplade till Kina luftas ofta i vår del av världen. Hur ser du på de här hotbilderna?
– Kina är ett centralstyrt land men har på kort tid lyckats lyfta upp väldigt många kineser ur fattigdomen. Man kan säga att landet är en fiffigare kolonialmakt – främst i Afrika – än de europeiska länderna var på sin tid. Kineserna gör stora infrastuktursatsningar som vänder bort uppmärksamheten från att Kina tömmer de här länderna på naturtillgångar.
Det är också mycket prat om risken för övervakning från Kinas sida.
– Men jag vet inte om jag känner mig mycket tryggare av att i stället till exempel övervakas av NSA, USA:s National Security Agency. Det är lite som om vi skulle ha skräp i ögonen när vi betraktar Kina; när kineserna skapar något nytt måste det alltid bli debatt om det.
– För övrigt, varifrån har USA fått rätten att ha baser överallt i världen?
Precis som i fallet Ryssland gäller det enligt honom i fallet Kina för omvärlden att ge akt på hur landet utvecklas, hur makten byggs upp. Och att hitta sätt att reagera på utvecklingen i landet på ett konstruktivt sätt, som styr förändringarna i en positiv riktning.
På 1990-talet försökte fredsrörelsen bygga upp ett Östersjösamarbete. Enligt Välimäki gick det ”så där”, eftersom det var svårt att få med representanter för de baltiska länderna.
– De var så västorienterade då, det vara bara EU och USA som gällde. Det är lätt att förstå att de hade den inställningen, på grund av sina erfarenheter under Sovjeteran. Men man måste alltid tänka lite längre. Samarbete österut är också nödvändigt.
Ett intensifierat samarbete västerut, med övriga Norden, är på gång. Sommaren 2023 grundades ett nordiskt fredsnätverk, Nordic Peace Alliance, med medlemmar från fredsorgansationer i Norge, Sverige, Danmark och Finland. Ett 60-tal personer var med på det konstituerande mötet i danska Helsingör.
I början av augusti i år sammanstrålar Nordic Peace Alliance igen, denna gång i Mariehamn. Tidigare har det enligt Välimäki inte varit helt enkelt att få till ett nordiskt fredssamarbete, på grund av att de nordiska länderna befunnit sig i olika säkerhetspolitiska läger.
– Men nu utvecklas samarbetet mellan de nordiska fredsrörelserna positivt. När det militära samarbetet i Norden ökar behövs det också mer fredssamarbete.
DCA-avtalet ger USA stora möjligheter att agera på finländskt territorium
Kari Välimäki är starkt kritisk till DCA-avtalet med USA. Beredningen av det lämnar enligt honom en hel del övrigt att önska.
– Det ger stora möjligheter för USA att agera på finländskt territorium, säger han.
USA har rätt att bygga militär infrastuktur enbart avsedd för amerikanska behov, i anslutning till de femton baser Finland upplåter. Landet får enligt avtalet försvara sina anläggningar – också utanför de områden i Finland som den amerikanska militären enligt avtalet får använda.
Frågan blir var skiljelinjen mellan arrangemang som det här och en etablering av faktiska amerikanska militärbaser i landet egentligen går.
De amerikaner som stationeras i Finland omfattas inte i alla avseenden av finländsk lagstiftning. Finland – liksom Sverige och Danmark – avstår från sin rätt att ställa USA:s militära personal inför rätta för eventuella brott, om inte speciella omständigheter talar för det.
I USA är som bekant lagstiftningen för vapeninnehav och synen på vapeninnehav en annan än i Finland. Här kolliderar finländsk och amerikansk lagstiftning.
För amerikanerna gäller andra, förmånligare skatte- och tullregler än för värdlandets invånare.
Militära anläggningar och militära aktiviteter har miljö- och klimateffekter, något som sällan uppmärksammas. Kari Välimäki saknar den aspekten i avtalet.
– Och Sametinget har inte hörts gällande de baser som upplåts i norra Finland.
Beräkningarna av de ekonomiska effekterna av avtalet betecknar han som diffusa (”hyvin hatarat”) och sist men inte minst saknar han en grundlig analys av hur det här avtalet i verkligheten påverkar Finlands säkerhet.
På försvarsministeriets hemsida sägs att avtalet ”stärker Finlands säkerhet och bidrar till att fullfölja de förpliktelser Natomedlemskapet medför.” En stormakts nytillkomna militära närvaro i ett litet land som gränsar till en annan stormakt anses alltså automatiskt och i alla avseenden betyda mer säkerhet för det lilla landet.
Avtalet bygger, säger Kari Välimäki, i hög grad på förtroende för motparten. Kontrollmekanismer saknas i den händelse den starkare parten skulle få för sig att svika det förtroendet.
Samma veckoslut som intervjun med Fredsförbundets nya ordförande görs levererar författaren och samhällsdebattören Jan Guillou en bredsida mot DCA i Aftonbladet.
DCA-avtalet är häpnadsväckande läsning, skriver han. ”Det ser ut som ett kapitulationsdokument efter ett förlorat krig.”
FAKTARUTA
Vägen till DCA-avtalet (Defence Cooperation Agreement)
– Finland beslöt inleda förhandlingar om ett DCA-avtal i augusti 2022
– förhandlingarna inleddes i mars i fjol, avslutades i oktober
– försvarsminister Häkkänen och USA:s utrikesminister Blinken undertecknade avtalet i Washington 18.12.2023; i och med det blev avtalstexten offentlig
– avtalet ska ännu godkännas av Finlands riksdag; i skrivande stund har det ännu inte behandlats
– övriga europeiska länder med DCA-avtal är de tre baltstaterna, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Bulgarien
Fotnot: Avtalstexten finns på utrikesministeriets hemsida – men enbart på finska och engelska. Sveriges avtal (på svenska regeringens hemsida) överensstämmer till stora delar med Finlands. Svenska freds- och skiljedomsföreningens kritik mot avtalet – som Kari Välimäki säger sig i stort sett instämma i – hittas på www.svenskafreds,se/dca/
FAKTARUTA
Vad säger DCA-avtalen?
– gäller tio år, fortsätter automatiskt efter det om ingendera parten säger upp det
– ger USA obegränsad tillgång till 15 baser i Finland och 17 i Sverige, bland annat på Gotland; Danmark är mer återhållsamt och upplåter tre baser
– ger USA tillstånd att bygga militär infrastuktur enbart avsedd för amerikanska behov, i anslutning till de baser som upplåts
– Finland, Sverige och Danmark avstår från sin rätt att ställa USA:s militära personal inför rätta för eventuella brott, om inte speciella omständigheter talar för det
– för amerikanerna gäller andra, förmånligare skatte- och tullregler än för värdlandets invånare
– Norge förnyade sitt DCA-avtal 2021 och USA skulle enligt det ha tillgång till fyra baser men antalet utökades snabbt till åtta
– Sverige avviker genom att inte, som Danmark och Norge, ha förbud mot kärnvapen på svensk mark inkluderat i avtalet
– i Finland finns – tillsvidare? – en gammal lag som förbjuder kärnvapen på finländskt territorium och som det hänvisas till i vårt DCA-avtal
