Från Fredsposten: Kärnvapenförbudet skapar ny dynamik och nytt hopp

RECENSION

Tarja Cronberg: Renegotiating the Nuclear Order. A Sociological Approach. Routledge Global Security Studies, 2021.

(Omförhandling av kärnkraftssystemet. Ett sociologiskt försök)

 

I augusti 1945, mitt i euforin över att andra världskriget äntligen sjöng på sista versen, släppte USA två atombomber över sin fiende Japan med förödande mänskliga och materiella konsekvenser. Flera länder skaffade sig snabbt kärnvapen och mänskligheten insåg att man måste försöka minimera riskerna för att kärnvapen skulle komma till användning på nytt. Här blev den nya världsorganisationen FN ett viktigt instrument. Det första avtalet förbjöd testsprängningar av kärnvapen (Test Ban Treaty) vilka skulle smutsa ner atmosfären. År 1968 kom icke-spridningavtalet (NPT, Non-Proliferation Treaty) och i januari i år trädde avtalet om förbud mot kärnvapen i kraft (TPNW, Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons).

Fredsforskaren Tarja Cronbergs nya bok” Renegotiating the Nuclear Order. A Sociological Approach” bjuder på en intressant analys av hur det internationella samfundet har tacklat kärnkraftsproblematiken genom multilaterala avtal. Till slut presenterar hon sitt eget förslag till hur problemet med de två överlappande avtalen, NTP och TPNW, bäst kunde lösas så att vi kommer närmare en nedmontering av kärnvapnen.

Tarja Cronberg är doktor i ekonomi och teknologi. Bakom sig har hon en mångsidig karriär som tjänsteman, politiker och forskare. Hon har bl.a. varit ordförande för de gröna, riksdagsledamot, minister och EU-parlamentariker. Som fredsforskare har hon specialiserat sig på säkerhetsfrågor som hon tacklar både från sociologisk/politiska och teknologiska utgångspunkter. I egenskap av ordförande för Finlands fredsförbund har hon erfarenhet av praktiskt fredsarbete.

NPT:s struktur gynnar de ursprungliga kärnvapenstaterna

I sin bok analyserar Tarja Cronberg med fokus på NPT hur kärnvapenfrågan har hanterats i den internationella politiken. Hon visar på att avtalet inte har fungerat som avsetts, vilket både beror på att dess uppbyggnad är problematisk och på att kärnvapenmakterna har tolkat det som de vill. Enligt avtalet definieras en kärnvapenmakt som ett land som har tillverkat eller utlöst ett kärnvapen eller motsvarande före den 1 januari 1967. Det fanns fem sådana länder: USA, Sovjetunionen, Kina, Frankrike och Storbritannien (P5). Dessa länder har rätt att inneha kärnvapen, men åläggs förpliktelsen att nedmontera dem. Denna rättighet har inte länder som senare har skaffat sig kärnvapen. Hit hör Indien och Pakistan och Nordkorea, som erkänner att de har kärnvapen, och Israel som varken erkänner eller förnekar. Ett antal stater har avbrutit utvecklandet av kärnvapen, bl.a. Brasilien och Sydafrika.

De andra länderna som har undertecknat avtalet förbinder sig att inte skaffa sig kärnvapen.

Alla avtalsländer garanteras rätt att utveckla och använda kärnkraft för civila ändamål, endast kärnkraftsexplosioner är förbjudna. Behövs en explosion för ett civilt ändamål måste man be om hjälp av en kärnvapenmakt. Icke-kärnvapenländernas hantering av kärnkraften är föremål för internationell kontroll medan kärnkraftsländernas militära och civila hantering står utanför all kontroll.

Ingen entydig teknologisk gräns mellan militär och civil kärnkraft

Från kärnvapenmakternas sida har man försökt begränsa icke-kärnvapenländernas möjligheter att bygga ut den civila kärnkraften. Det gäller särskilt USA. Tarja Cronberg konstaterar att det inte finns någon teknologisk gräns som entydigt definierar skillnaden mellan civil och militär kärnkraft. Alla länder som utvecklar sin civila kärnkraftsteknologi kan också utveckla kärnvapen. I tre fall har avtalet tillämpats och i samtliga fall har det handlat om att en kärnvapenmakt har misstänkt att ett land som man upplever som en fiende håller på att i hemlighet utveckla kärnvapen för att använda dem i ett överraskningsanfall. Kärnvapenmakten är USA och fiendeländerna i fråga är Irak, Iran och Nordkorea (utpekade av George W Bush som ”axis of evil”). Länderna har undertecknat avtalet, men Nordkorea har senare förgäves försökt dra sig ur.

USA:s krig mot Irak hänger ihop med terrorattacken 2001

Konflikten med Irak hänger ihop med terrorattacken i september 2001 mot World Trade Center och Pentagon i USA. Efter kriget mot Afghanistan anföll USA Irak 2003 tillsammans med allierade och med medgivande av FN. Motiveringen var att landet skulle ha utvecklat massförstörelsevapen – dvs  kärnvapen – vilket IAEA visade att inte stämde, men då var anfallet redan inlett. Följden blev ett långt krig som ledde till störtandet av Saddam Hussein och destabilisering av Irak.

Svåra förhandlingar om Irans civila kärnkraft

I fråga om konflikten med Iran handlade det om att Iran ville utveckla civil kärnkraft för energiförsörjning. USA förhöll sig negativt och hävdade att landet de facto också höll på att utveckla kärnvapen. Sanktioner sattes in. Efter långa och svåra förhandlingar fick man till stånd ett avtal, (JPOA, Joint Plan of Action) mellan Iran och P5 plus Tyskland, med assistans av EU.  Avtalet, som tillkom under Obamas tid, sades genast upp av Trump. För tillfället pågår förhandlingar för att försöka rädda avtalet.

Ömsesidig misstro mellan USA och Nordkorea

I USA fruktar man att Nordkorea ska anfalla Sydkorea eller USA samtidigt som Nordkorea uppenbarligen har utvecklat sin militära kärnkraft åtminstone delvis i tron att landet riskerar ett amerikanskt anfall och därför måste slå till först. Det framkom i ett TV-program nyligen om Trumps tid som president att FN måste skicka en diplomat till Nordkorea för att övertyga invånarna om att man inte riskerar ett amerikanskt angrepp. Trumps försök att ”bonda” med Kim Jong-un lyckades inte.

Förbud mot kärnvapen 2017

Stipulationerna i NPT-avtalet om att slutmålet är nedrustning har P5 helt negligerat, inga förhandlingar om saken har förts. Tvärtom har länderna både ersatt gamla kärnvapen med nya och utökat och diversifierat sin arsenal. Ländernas rätt till avskräckning (deterrence) har upprätthållits av Internationella domstolen. Avtalet som skulle vara kortvarigt förlängdes 1995 för evärdliga tider.

Eftersom NPT-avtalet inte har lett till en eliminering av kärnvapnen och risken för ett kärnvapenkrig fortfarande är reell, grundades den internationella kampanjen ICAN (Internation Campaign to Abolish Nuclear Weapons). Målet nåddes 2017 när FN:s generalförsamling antog ett förbud mot kärnvapen. Avtalet (TPNW) trädde i kraft i januari 2021 när det hade ratificerats av 50 länder. Avtalet förbjuder bl.a. innehav av, utveckling av och hot om användning av kärnvapen.

Kärnvapenmakterna, främst bland dem USA, har ställt sig helt negativt till förbudet och har också aktivt försökt hindra sina allierade och andra som värnar om goda relationer till dem att ta befattning med det nya avtalet. Finland deltog inte i de avgörande förhandlingarna 2017 om avtalet och har inte för avsikt att ratificera det.

Cronberg lägger fram ett eget förslag

Det finns nu två avtal om kärnvapen och många vill förena dem. Det går inte att kombinera dem, säger Tarja Cronberg och föreslår i stället att båda revideras. Avtalen skulle vara öppna för alla stater.

Nya NPT-avtalet

Det omförhandlade NPT-avtalet skulle fokusera enbart på att hindra spridning av kärnvapen och undertecknarna skulle förbinda sig att inte öka eller utveckla kärnvapen. Alla kärnvapenstater borde inkluderas i avtalet och det skulle också vara viktigt att inkludera länder som har avbrutit sin kärnvapentillverkning och länder som har förklarat sig som kärnvapenfria zoner. Beträffande civil användning av kärnkraft borde man inte fokusera på teknologin utan på användningen. Ingen ska behöva kämpa om rätten att ha civila kraftverk.

Nya TPNW-avtalet

Alla stipulationer om nedrustning och verifieringspraxis i anslutning till det skulle ingå i det reviderade TPNW-avtalet. Problemet är inte vad som är förbjudet utan hur man kan verifiera om länderna gör vad de säger. Cronberg konstaterar att det redan finns ett förslag till hur verifieringen kunde göras. Det har utarbetats av en grupp av bl.a. jurister, vetenskapsmän, läkare, nedrustningsspecialister och diplomater och har överlämnats av Costa Rica till FN. Förslaget har tagit exempel av bl.a. konventionerna rörande kemiska och biologiska vapen och landminor.

Utgående från detta material finns det tillräckligt bakgrundsmaterial för att ta in de nödvändiga artiklarna i avtalet eller alternativt göra ett nytt avtal som kan bli en bilaga. Det behövs också verifiering för att undvika att nya stater blir kärnvapenstater och det måste också krävas kontroll av militära anläggningar.

P5 kommer under många år att hävda att de aldrig undertecknar något som helst nedrustningsavtal, men förbudet har skapat en ny legal norm. En värld utan kärnvapen är det överenskomna målet. Kärnvapenstaternas specialrättigheter var avsedda att vara tillfälliga. Att upprätthållandet av kärnvapen kräver en massa ekonomiska och andra resurser är också ett argument för nedrustning.

Enligt Cronberg skulle hennes förslag på ett avgörande sätt stärka de kärnvapenfria staternas inflytande när de arbetar för kärnvapennedrustning.

Text: Inger Wirén
Foto: Kotivalo

 

Artikkeli on julkaistu yhteistyössä suomenruotsalaisen Fredsposten- lehden kanssa, jonka numerossa 2/2021 se alun perin ilmestyi.