Sedan några år tillbaka har de flesta finländare vant sig vid att tiggare är en del av stadsbilden. Många av dem är romer från Rumänien eller Bulgarien. Olika initiativ för att försöka ge dem jobb och på så sätt förbättra deras situation har tagits. Ett exempel är Emmaus Ålands arbetspool. Men för att åstadkomma varaktig förändring krävs också att situationen i hemlandet blir bättre. Sedan 2017 har Emmaus Åland samarbetat med den den romska feministiska organisationen E-romnja i Rumänien för att bidra till den förändringen.
Under 2018 har Emmaus Åland stöttat E-romnjas projekt för att stärka romska kvinnor ekonomiskt. Projektet drivs av Helsingfors Diakonianstalt, och samarbetspartner är också Emmaus Westervik i Ekenäs. I slutet av januari åkte Martha Hannus, hållbarhetsansvarig, och Olimpia Cocan, projektkoordinator för Emmaus arbetspool och integration genom arbete till Rumänien tillsammans med representanter för Emmaus Westervik och Helsingfors Diakonianstalt för att besöka E-romnja och projektet.
E-romnja är baserade i huvudstaden Bukarest, men driver kvinnogrupper i flera delar av landet. Vi besökte en grupp fem timmars bilresa norr om Bukarest. Det är dimmigt och längs vägen ligger vidsträckta fält med vinodlingar och andra grödor. Byn Valea Seacă ligger i området Bacău, och många av de rumänska romer som sökt sig till Åland kommer från den här regionen. Vägen blir smalare, husen mindre och vägen allt gropigare. Snart svänger vi in på en snöig och lerig väg, och entusiastiska barn springer med oss sista biten.
NYBYGGT KVINNOHUS
Kvinnorna i Valea Seacă välkomnar oss i sitt nybyggda kvinnohus och bjuder på traditionell köttgryta, orientalisk sallad och sött kaffe. Det är stojigt och stökigt, och barnen springer runt i snömodden, vissa med vinterkläder och vissa i tunna tröjor. Maten äts ute, och de lösa hundarna i byn vädrar nyfiket i luften när köttgrytan bärs ut. Ett av syftena med kvinnohuset är att göra det möjligt att laga mat, så att barnen och kvinnorna kan äta tillsammans. Tidigare träffades man antingen utomhus eller hemma hos någon av kvinnorna.
E-romnja arbetar med kvinnogrupper i tre områden, Valea Seacă, Mizil och Giurgiu. Deras utgångspunkt är att om inte de romska kvinnorna är engagerade kan inte romernas situation förbättras. Att utveckla lokala gemenskaper är därför ett verktyg för långsiktig förändring.
POLITISK PÅVERKAN
E-romnja vill att staten och myndigheterna ska ta sitt ansvar och agera för förändring. Platserna där de jobbar är olika – kvinnorna har olika religion, utbildningsnivån varierar och fattigdomen likaså. I vissa områden har man jobbat mer med politisk påverkan. Kvinnorna har samlat signaturer, ordnat demonstrationer och flashmobs.
Anca Nica från E-romnja koordinerar aktiviteterna, men en lokal kvinna, Lucia, har också ansvar för att leda och underlätta aktiviteterna. Mona, hälsorådgivare från kommunen och länken mellan kommunen och romerna i officiella ärenden och sociala frågor, kommer också till huset och diskuterar med kvinnorna. I Valea Seacăs kvinnogrupp deltar regelbundet 15-20 kvinnor. De problem som diskuteras är konkreta – det handlar om våld i nära relationer, problem med att få födelseattester och id-kort och de många gatuhundar som rör sig i byn.
Kvinnorna själva och byns män var aktiva i att bygga kvinnocentret, som är ett enkelt hus med ett veduppvärmt rum. På väggen hänger de gemensamma regler som gäller för huset – här behandlar man varandra väl, håller snyggt och rent och stöttar varandra. I huset möts kvinnorna men också andra aktiviteter ordnas. Tre gånger i veckan kommer en frivilligarbetande psykoterapeut dit, och man ordnar informationskvällar om till exempel reproduktiva rättigheter och hälsa.
UNGDOMAR TAR ANSVAR
Det senaste året har man dessutom startat två ungdomsgrupper – en i Valea Seacă, och en i Mizil. I grupperna pratar man om ämnen som är aktuella för ungdomarna – skola, tvångsäktenskap och diskriminering. Ungdomarna berättar under mycket skratt och surr för oss om vad de upplever som problematiskt, om svårigheten att frigöra sig från föräldrar och om vad de drömmer om att bli som vuxna. Deras önskningar, drömmar och problem är trots allt lika de som åländska ungdomar brottas med – med skillnaden att det helt saknas ekonomiska resurser för de här ungdomarna att förverkliga sina drömmar.
I ungdomsgruppen finns både romska och icke-romska ungdomar. Vissa av de unga har redan arbetat utanför Rumänien, vissa av dem har barn och många av dem tar ansvar för syskonen och den traditionella rollen som mamma eller pappa när föräldern är utomlands. De unga har bland annat haft möten med polis och kommun, och själva gjort en teaterpjäs om diskrimineringen i skolan och föräldrarnas motstånd mot att skicka dem till skola på en annan ort.
SOCIALSERVICE OCH HÄLSOVÅRD
Valea Seacă är den fattigaste byn där E-romnja jobbar, och behovet av stöd för att få tillgång till socialservice och hälsovård är mer i fokus. Det är också den enda plats där man har byggt ett hus för kvinnorna att träffas i med stöd av privata donatorer. Det tog två år för E-romnja att lyckas bygga huset, framför allt på grund av att områdets legala status är oklar.
Husen i byn har uppförts på mark som inte är korrekt registrerad hos myndigheterna – vilket gäller många romska byar eller bosättningar. Därmed vill inte heller myndigheterna bygga upp infrastrukturen, och byn saknar därför el. Vatten hämtas vid en pump, och gatorna består av lera. Det finns dock inget större ekonomiskt intresse i marken, så familjerna löper ingen risk att bli avhysta.
FATTIGDOM OCH FÖRDOMAR
Kontexten som E-romnja arbetar i är svår – och det beror inte bara på fattigdom och fördomar. Den politiska turbulensen i Rumänien försvårar lobbyarbete och utveckling. E-romnja arbetar utifrån ett intersektionellt förhållningssätt (det vill säga att de i sitt arbete beaktar att många olika diskrimineringsgrunder kan samverka) och bygger relationer med den feministiska rörelsen, rörelsen för rätt till bostad och HBTQ-rörelsen. Det syns också i deras lokala arbete med ungdomar, där man till exempel ordnat aktiviteter tillsammans med en icke-binär aktivist.
Deras lobbyarbete och policyarbete utgår alltid från det de ser och hör i den lokala kontexten från gräsrötterna. E-romnja vill fortsätta utveckla arbetet på gräsrotsnivå. Ett mål är att försöka skapa kvinnocenter också i de andra byarna där kvinnogrupper är aktiva, och hitta lokala kvinnor som med stöd från koordinatorn kan leda grupperna. De vill också utveckla sitt stipendieprogram för begåvade romska flickor som behöver stöd för att utbilda sig vidare.
MÅNGA HAR VARIT I FINLAND
Kvinnorna vi möter delar öppet och ärligt sina livsöden med oss. Många av dem har varit och tiggt eller sålt hemlösas tidningar i Sverige eller Finland. Lokalt finns inte några jobb, och att flytta är för dyrt. För vissa av dem skulle det eventuellt kunna vara möjligt att arbeta i någon närliggande stad, men kollektivtrafiken är inte särskilt väl utvecklad. Många av kvinnorna har en man, men i praktiken är männen sällan på plats. De reser till Finland, Sverige och Norge för att försöka få in pengar till familjerna. Familjerna är stora, med upp till 7-10 barn.
En av kvinnorna saknade själv födelseattest, vilket också betydde att hennes barn inte kunde få det – och därför saknade tillgång till all samhällsservice. E-romnja hjälpte henne att få en födelseattest och ett ID-kort som hon stolt visar upp. På armen har hon en fyra månaders bebis. Hon har inte hört från sin man på fyra månader – han är i ett annat land för att skaffa pengar till familjen.
En annan kvinna, Mariana, arbetade ett år på Hirundo, ett dagcenter för resande EU-medborgare i Helsingfors som drivs av Helsingfors diakonianstalt, med bland annat städning. Mariana gifte sig som tolvåring. Hon berättar att diskussionerna i gruppen har gjort att hon idag ser annorlunda på sig själv. Hon har fått styrka att ta mer makt i sin egen familj. Hon tycker nu att det är viktigt att vara en självständig kvinna som inte är beroende av män, och som har sin egen röst och använder den.
HUSET HAR ENAT KVINNORNA
Lucia, som också är lokalt ansvarig för kvinnogruppen i byn, säger att huset har enat kvinnorna. De kan prata med varandra oftare och mer öppet. Även om männen kan bjudas in till vissa aktiviteter är det viktigt att kvinnorna har en egen plats.
Kvinnorna i byn kämpar för att klara det dagliga livet, med ständig brist på allt, samtidigt som de hoppas på en bättre framtid för sina barn. De talar om vikten av att barnen går i skola, vilket många av dem inte har gjort, och om hur viktigt det är att flickorna och kvinnorna inte får för många barn för tidigt. De skojar om hur ”flickorna från Bukarest”, E-romnjas verksamhetsledare Carmen Georghe och Anca Nica, har påverkat dem med sina idéer, men är tydligt stolta över sitt hus, sin kvinnogrupp och den gemenskap som de har tillsammans.
Även om det inte alltid är lätt, och konflikterna är många, ser kvinnorna möjligheter att förbättra sina liv. En av kvinnorna säger att även om man är rom och saknar utbildning kan man göra sitt liv bättre – med stöd av andra kvinnor. Hon höjer näven i luften och brister ut i skratt.
VARAKTIG FÖRÄNDRING I HEMLANDET
En av Emmausrörelsens grundidéer är att hjälpa de mest utsatta i samhället – på längre sikt. Att ge stöd till E-romnja beror på en önskan att skapa en varaktig förändring i hemlandet för de personer som kommer till Åland för att tigga. Den förändring som pågår i byarna där E-romnja jobbar är långsiktig. Tillvaron blir sakta bättre, och utvecklingen skapar hopp för nästa generation. Tillsammans med det aktiva lobbyarbete som E-romnja bedriver i Bukarest och internationellt, utgående från gräsrotsaktivism, kan det dessutom bidra till den strukturella förändring som behövs för att förbättra livet för fattiga i Rumänien – romer såväl som icke-romer.
Text Martha Hannus, martha@emmaus.ax
Artikkeli on julkaistu yhteistyössä suomenruotsalaisen Fredsposten-lehden kanssa, jonka numerossa 1/2019 se alun perin ilmestyi.
Bildtexter:
Barnen leker på gatan i den romska bosättningen i Valea Seaca
Kvinnorna i Valea Seaca tillsammans med sina gäster utanför det nya kvinnohuset
