Vi är vana att uppfatta att rättsstaten i Finland har goda fundament och att principen är starkt förankrad i vårt land. Vi finlandssvenskar tillhör kanske också dem som väldigt starkt sluter upp kring principen, dels av historiska orsaker och dels också för att vi vet att inga språkliga rättigheter förverkligas utan rättsstatens principer.

Under covid-19-våren 2020 utsattes rättsstaten på många håll för prövningar. Inte alla länder höll sig inom de ramar som rättsstaten förutsätter när undantagstillstånd införs: att undantagstillståndet ska vara strängt nödvändigt, bara gälla åtgärder som absolut behövs och vara tidsbestämt. Men Finlands regering klarade det testet.

Land ska med lag byggas och all tjänsteutövning ska grunda sig på lag. Då behövs oberoende domstolar som fungerar effektivt och med höga standarder, med god kvalitet – kriterier som bl.a. Europarådet och EU följer med. Viktigt är också att det finns de rätta instrumenten mot korruption och som stöd för s.k. whistleblowing; dessa är områden som sannolikt måste utvecklas de kommande åren.

Domarnas oberoende

Vi är övertygade att våra domstolar är oberoende och de politiska beslutsfattarna är noga med att inte yttra sig om pågående domstolsbehandlingar – även om det kan vara svårt t.ex. i migrationsfrågor, som också handläggs av oberoende förvaltningsdomstolar.

Under den tid som jag följt med dessa frågor har utnämningen av domare reformerats med tanke på ännu större oberoende. Domarutnämningsnämnden har skapats liksom det nya domstolsverket – avståndet till de politiska beslutsfattarna har blivit längre och därmed oberoendet större. Det enda kruxet är kanske att nämndemän i tingsrätterna ibland har en viss politisk färg som går att känna igen. I många andra länder lottas ju nämnderna fram istället.

Tidigare justitiekanslern Jaakko Jonkka har dock sommaren 2020 kommit med synpunkter på både riksrätten som instans och det att riksdagen har en roll att spela ifråga om domstolsprövning av riksdagsledamöter. Han har funnit att denna politiska prövning av riksdagsledamöters utsagor strider mot maktens tredelning. Utsagan aktualiserades givetvis i samband med att en tillräcklig majoritet i riksdagens plenum inte kunde fås för att domstol kunde pröva åtal mot ledamot Mäenpää, gällande hans ökända och hatiska utsaga i plenum. Det har dock också konstaterats att Riksåklagaren borde ha samma skydd mot avsättande som domarna; så är inte fallet idag.

Rätten till rättvis rättegång

Men hur är vardagen; kan medborgarna hävda sina rättigheter, kan man få sin sak prövad i domstol i skälig tid och till skäliga kostnader? Hur fungerar rätten till en rättvis rättegång?

En oro för domstolarnas effektivitet präglade faktiskt det arbete som gjordes i den arbetsgrupp som våren 2019 skrev avsnittet om rättsstaten i regeringsprogrammet för regeringen Rinne, och som övertagits av regeringen Marin. I programmet uttrycks farhågor om domstolsprocessernas längd, om  rättegångskostnaderna och därmed om tillgången till rättvisa.

Av de 141 fällande domar som Finland under åren 1959–2019 fått i den Europeiska människorättsdomstolen (knuten till Europarådet i Strasbourg; inte att förväxla med EU-domstolen i Luxemburg) har 62 domar gällt rättegångens längd. Den därnäst största gruppen, 37 domar, har gällt tillgången till en rättvis rättegång. De flesta av dessa fällande domar om rättegångens längd är givna före 2011. Under första årtiondet av 2000-talet behövdes flera åtgärder för att Finland inte i fortsättningen skulle dömas i Strasbourg, en sådan var att lagar antogs 2009 om kompensation till parter för utdragna rättegångar. Det förefaller ha varit ett effektivt medel.

Denna sommar publicerade EU-kommissionen den s.k. “EU Justice Scoreboard 2020 “ – den färskaste jämförande översikten över rättssystemen i EU-länderna. Den bygger bl.a. på Europarådets expertorgans uppgifter men också andra källor och den här rapporten ska bidra till den jämförelse beträffande rättsstatsprincipen som kommissionen ska publicera senare i år.

Den nu offentliggjorda EU-jämförelsen behandlar mest civila mål och vissa administrativa processer och man kan här se att Finland i mycket håller sig till medeltalet för EU, vi är varken sämst eller bäst. Ett undantag hittas dock: administrativa avgöranden i konsumentfrågor. Fram till 2016 tillhörde vi “de fyra sämsta” vad gäller längden på processerna, men en viss förbättring har skett sedan dess.

Avgöranden i brottmål kan dröja

Men fortfarande gäller intrycket att handläggningen av brottmålsärenden tar lång tid. Jag tror väldigt många jurister med mig pekar på två saker: att bevisningen hittills behandlas helt på nytt i andra instans, d.v.s. i hovrätten, och att det inte är åklagare som leder förundersökningen av brotten.

Låt mig först säga några ord om polisledd förundersökning. Vi har ett system som avviker från det som gäller i andra europeiska länder. Delvis beror avvikelsen på att vi länge hade länsmanssystemet på landsbygden: samma person var både polis och åklagare, men också på att polismyndigheterna har en stark ställning i det finländska samhället.

Vad är det jag talar om: ärenden kan bli liggande hos polisen eller åklagaren, olika uppfattningar kan råda om det finns tillräcklig bevisföring och det finns situationer då allt måste gås igenom från början när det kommit till åklagaren, vilket givetvis leder till dröjsmål. Redan i början av 2000-talet, när jag var medlem i riksdagens lagutskott och vi berörde dessa frågor, var förslaget från bl.a. advokathåll att förundersökningen borde ledas av åklagare, men se nej – det går inte framåt. Också den nuvarande regeringens program berör frågan men betonar bara det goda samarbetet mellan åklagare och polis. Mera än så kunde man inte komma överens om.

Den andra bidragande orsaken till dröjsmål är som nämndes att vittnen ska höras på nytt i hovrätten. I andra länder använder andra instansen bandupptagningar, men våra tingsrätter har inte haft utrustning för videobandningar. Nu har ett program uppgjorts för hur domstolarna ska få den behövliga utrustningen och förhoppningen är att processerna kan bli snabbare och säkrare.

Har medborgarna råd att processa?

Tillgången till en rättvis rättegång kan tyvärr också vara en ekonomisk fråga, åtminstone enligt Juristförbundets uppfattning. Vi har ett utbyggt system med tillgång till rättshjälp som är gratis för dem med de lägsta inkomsterna – men har medelinkomsttagare som inte får gratis rättshjälp möjlighet att vända sig till domstol? Det är en fråga som regeringsprogrammet ålägger de verkställande myndigheterna att utreda. Det som också är ytterst svårt att reglera är hur den s.k. tappande eller förlorande parten ska stå för motpartens kostnader. Det är svårt att lagstifta om det, men säkert också en svår fråga för domare att bedöma när domen avgörs. Vad är skäligt?

Men många säger säkert: det finns ju rättsskyddsförsäkring knuten t.ex. till många hemförsäkringar. Det har dock på senare tid visat sig att villkoren för dessa försäkringar har ändrats ganska ofta och att denna del av försäkringen inte så noga diskuteras vid tidpunkten för dess tecknande. Vissa begränsande villkor kan också överraska de försäkrade och maximiersättningarna verkar inte ha följt utvecklingen av rättegångskostnaderna.

Andra sätt att avgöra tvister

Men behöver alla tvister behandlas i domstol? Sannerligen inte, och det pågår på många håll, bl.a. vid justitieministeriet, projekt för att utveckla medling, både i nära relationer, i grannskapet, i skolor mm. Under senare år har det utvecklats allt flera former av snabb, frivillig handläggning av ärenden utan att parter behöver föra tvisterna till domstol. I regel iakttas avgöranden givna i dessa förfaranden rätt väl av parter, t.ex. av försäkringsbolag och handelshus.

Det är på många sätt viktigt att medling utvecklas på alla håll – för som vi vet börjar all fostran i näromgivningen – och våra samhällen har mycket att vinna på att dessa komplement till rättsmedlen utvecklas.  Särskilt om medlingen också kan ha element som ökar parternas förståelse för varandra. Vem vet vilka nya fredsmäklare som på det sättet utbildas i skolor och i vår näromgivning?

Text: Astrid Thors

Astrid Thors är jurist till utbildningen och vicehäradshövding, men har också verkat som ledamot av Europaparlamentet och Finlands riksdag, som migrations- och Europaminister. Hon är medlem av delegationen vid Människorättscentret (knutet till Justitieombudsmannens kansli), medlem i styrelsen för Dag Hammarskjöldfonden och ordförande för Liberal Internationals människorättskommitté.

Kuva:  Blogtrepreneur, Creative Commons 2.0 / Johannes Jansson Creative Commons 2.5 / Daria Sannikova, Pexels