För 150 år sedan, den 2 oktober 1869, föddes i Porbandar i Gujarat i västra Indien en pojke som fick namnet Mohandas Karamchand Gandhi. Senare kom han även att kallas för Mahatma. Gandhi har fått många kritiker. Till kritikerna hör författarna George Orwell, som tyckte att Gandhis fåfänga var olidlig, och Arundhati Roy, som nyligen kritiserade Gandhi hårt för hans nedsättande uttalanden om de svarta under den tid Gandhi levde i Sydafrika och för hans syn på kastväsendet.

Orwell och Roy har förstås rätt i att det finns mycket att kritisera hos Gandhi. Okritisk beundran är aldrig bra. Men än värre bli det när skumma typer, som Indiens fascistoida statsminister Narendra Modi, utnyttjar Gandhi för sina syften. Det är i utrymmet mellan kritikklös idoldyrkan och skrupellös manipulering som vi kan hålla levande allt det fina hos Gandhi.

Förmåga att inspirera

Gandhi hade redan under sin livstid en makalös förmåga att inspirera människor. Låt mig ge två exempel.

I mars 1930 satt den norska tonåringen Arne Naess vid radion i sitt hem och lyssnade på nyheter om saltmarschen, en av Gandhis största kampanjer. Drygt tjugo år senare åkte Naess med sina unga elever Johan Galtung och Sigmund Kvaløy till Indien för att bekanta sig med arvet efter Gandhi. Tillsammans blev dessa tre snart ledande gestalter i den globala freds- och miljörörelsen. Bland annat inspirerade de Koijärvi-rörelsen i Finland som under åren 1978-1980 via muntligt återberättande gav mig allt det viktigaste som jag har lärt mig av Gandhi.

Mitt andra exempel är från Schweiz och nordöstra Lappland och bekant för alla som har sett filmen Kuumetsän Kaisa. Filmen är berättelsen om en ung schwizisk fotograf som träffar Gandhi i Lausanne och besluter att göra något bra av sitt liv. Han reser till skoltsamerna bortom Enare träsk och blir där adopterad av byns starka kvinnor. Sedan kommer kriget och samerna mister allt. Men deras schweiziska vän samlar pengar i England, skolterna kan köpa tillbaka sina renar och schweizarens och samernas liv får en ny chans.

På samma sätt som i Norge och Koijärvi och vid Enare träsk har det varit i Sydafrika och i Honduras och på Filippinerna och i Tibet och på Maidan i Ukraina: Ofta, väldigt ofta, när stora ting sker utan våld, är Gandhi närvarande.

Moralisk och politisk teknik

Gandhis största gåva till mänskligheten är hans moraliska och politiska teknik, satyagraha – Sanningskraft.  Sanningens kraft är givetvis lika gammal som jorden och månen. Den utövas av otaliga människor alla dagar. Greta Thunberg är en oerhörd satyagrahi. Sokrates var en annan. Gandhi har inget monopol på satyagraha, men han är den kanske märkligaste uttolkaren och utövaren av sanningens kraft som historien känner.

För alla som idag förtvivlar kan det ge mod och kraft att minnas att Gandhi och hans vänner tålmodigt, under decennier, mobiliserade miljoner fattiga till kamp med icke-våld, satyagraha, mot sin tids oerhördastevåldsmakt. Och Indien blev fritt.

Civilisationskritik

En annan gåva från Gandhi till oss är civilisationskritiken. Miljökrisen, krigshetsen, djurindustrin, rasismen och gapet mellan rika och fattiga var för Gandhi inte skilda problem. De var inte heller uttryck för gammalt barbari som den liberala västerländska kulturen kämpar emot. Alla dessa problem var för Gandhi tvärtom symtom på en grundläggande sjukdom i vår civilisation. Det är bra att minnas idag. Klimatkatastrofen är inte en feber som vi kan bota med elbilar och förnybar energi. Den är en varningsklocka.

Självstyre

Gandhis tredje gåva till oss som fötts senare är den lösning han erbjuder på vår tids problem. Lösningen heter swaraj eller självstyre. Det är bara om vi vänder upp och ner på vår politiska vägkarta och säger upp kontraktet med det som mina vänner i Indien ibland kallar den sataniska globaliseringen, som vi kan rädda världen från ett förödande sammanbrott.

En radikal övergång till lokal självtillit i ekonomi, teknik och kultur, kan kännas som en skrämmande väg mot framtiden. När vi bryter beroendet av fossilindustrin, tillväxtsamhället och drömmen om konsumtionsparadiset kommer de av oss som hör till den välbärgade medelklassen att gå miste om mycket av det som vi idag betraktar som självklart och värdefullt som smarttelefoner och bilar. Men Gandhi har realismen på sin sida. Omställningen från globalisering till lokalisering är ofrånkomlig. Det är bara priset som vi måste betala som blir högre ju längre vi skjuter upp kursändringen.

Gandhis skrev sin viktigaste bok, den lilla pamfletten Hind Swaraj, på Atlantiska Oceanen, ombord på ångfartyget Kildonan Castle mellan den 13 november och den 1 december år 1909. Boken är  profetisk och full av insikt. Den är också fortfarande — kanske ännu mera än någonsin förut — oumbärlig som källa till hopp och som vägvisare mot framtiden:
”Kärlekens kraft är den samma som själens kraft och sanningens. Det finns bevis på att den fungerar vid varje steg. Utan denna kraft skulle universum upphöra att finnas till.”

Thomas Wallgren

Thomas Wallgren är folkrörelseaktiv och professor i filosofi vid Helsingfors universitet. Han tror att människan kanske kan växa – att detta kanske bara är en mycket tidig tid i mänsklighetens historia och att folk som lever om hundratusen år och om fem miljoner år kommer att betrakta oss som lever nu med medlidande och kärlek.

Bild:
På 150-årsdagen av Mahatma Gandhis födelsedag den 2 oktober 2019 arrangerade Fredsförbundet och Svenska Fredsvänner i Helsingfors en debatt i Rosebuds bokhandel vid Tre. I diskussionen deltog Timo Virtala och Thomas Wallgren (t.h.) med Inger Wirén som samtalsledare. Foto: Minna Vähäsalo.

Artikkeli on julkaistu yhteistyössä suomenruotsalaisen Fredsposten-lehden kanssa, jonka numerossa 4/2019 se alun perin ilmestyi.