”Småbarnspedagogiken har som uppdrag att skydda och främja barnens rätt till en god och trygg barndom. Småbarnspedagogiken bygger på uppfattningen om barndomens egenvärde. Varje barn är unikt och värdefullt precis så som det är. Alla barn har rätt att bli hörda, sedda, tagna i beaktande och förstådda som individer och som medlemmar i sin grupp.”

En sexåring har fått en bok om Egypten av sin pappa. Boken väcker hans nyfikenhet till den grad att han vill ta reda allt om Egypten. Han tar med boken till daghemmet och snart är kamraterna lika intresserade. De tillverkar ett stort collage med bilder från Egypten som de printat ut från nätet. Ett av barnen har släktingar i Egypten och han har varit där och ridit på kamel! Han tar några leksakskameler och placerar dem på bordet under collaget.
Berättelsen som följer hittar 5–6-åringarna på tillsammans och de vill uppföra den som dockteater på vårfesten. Pjäserna och scenografin tillverkar barnen själva med stor entusiasm. En står bredvid scenen med en faraomask för ansiktet. Hon håller upp en telefon som spelar egyptisk musik. Den har de hittat på Youtube. Alla är med och har tilldelats en egen viktig uppgift.

”Pyramidmysteriet”

”En helt vanlig människa kommer ridande på en kamel till pyramiderna i Egypten. Det är en dum turist och ingen förstår att han är en tjuv för han har ingenting för ögonen. Han smyger in i pyramiden och han har en karta. Han har loggat in sig på en karta i telefonen och han kan se sig själv på kartan som en röd prick, då vet han hela tiden var han är. Han kan se alla hemliga rum och gångar. Till slut hittar han mumiens rum, han tänker stjäla mumien. Han går fram och öppnar kistan, men då börjar mumien stiga upp från sin grav, den börjar leva och skrämmer tjuven! Tjuven springer ut, men då kommer vakter emot och tar fast honom och för honom till fängelset. Då de hade fångat tjuven så fick hans kamel flytta till Farao och bo hos honom där i Egypten.”

Värdegrunden

Daghemmets pedagogiska ledare finns där för att skapa trygga, begripliga strukturer, möjligheter och ramar. För att hjälpa, ge stöd, uppmuntran och tröst då det behövs. Och gränser då sådana behövs.
Verksamheten på daghemmen utgår från planen för småbarnspedagogik som i sin tur baserar sig på värdegrunden för de allmänna principerna i FN:s konvention om barnets rättigheter.

”Småbarnspedagogiken ska främja jämlikhet och likabehandling mellan barnen och förebygga marginalisering. De kunskaper och färdigheter som barnen tillägnar sig i den småbarnspedagogiska verksamheten stärker deras delaktighet och aktiva deltagande i samhället.”

Lust och glädje!

Barn är små forskare, ständigt spanande efter något att upptäcka och undersöka, ständigt hungriga att lära sig något nytt om vår spännande fascinerande värld. I daghemmen utgår verksamheten i huvudsak från barnens initiativ, som Egyptenprojektet ovan.
Barnen tog itu med sina collage- och teaterprojekt med stor iver och lust, de lyssnade på varandra, planerade, diskuterade, förkastade, prövade nya saker, skojade, det var en skapandets euforiska glädje över det hela, och det höll på i månader och alla var med!

Naturen

Naturen är den bästa fostraren! Där får man öva att klättra, hoppa, balansera. Ibland är man rädd, då får man öva sig i mod. Man måste våga för att bli skicklig. I naturen finns oändligt mycket att undersöka och lära sig namnen på. Det som får ett namn, det kan man tala om.
I naturen lär man sig att vörda och skydda den, att inte skräpa ner, att inte förstöra. I naturen kan man lära sig förstå sparsamhet, hur litet vi när allt kommer omkring behöver – och ändå har vi allt! Här lägger man grunden för ekosocial bildning!
En gång hittade barnen ett par kvarglömda, mossiga skor under en gran. Pomperipossas skooor!! utropade ett barn och så var berättelsen igång! Barnen skockades kring skorna. Hur hade de kommit dit, vart försvann Pomperipossa…?

”Pomperipossas skor”

”Häxan Pomperipossa bor i ett korvskinnshus med korvar och sirapsknäck litet längre bort i skogen. En dag for hon på resa och tog sina skor med. Hon ville komma till ett ställe där det kunde finnas mera barn. Hon flög iväg på sin förtrollade kvast men då hon kom hit till vår skog kanske hon inte såg oss. Hon klättrade upp i trädet och tappade skorna, och kanske hon sedan trolla sig och flög från träd till träd för att kunna trolla oss bättre. Vi hörde att Pomperipossa lever, hon låter ä-ä-ä, som stenen. Men sedan fastnade hennes finger i trädet och hon föll ner. Det dunsade i marken och vi hörde något pang-ljud i skogen. Sen såg hon något barn och börja jaga det och sprang så snabbt och glömde skorna och sen tappa hon bort sig. På onsdag hörde barnen ett ljud i skogen, det var Pomperipossas ljud. Och ljudet for in i skorna för hon trollade sig själv i misstag in i skorna. Bara hatten syns,”
Barnen målar stora bilder till sin berättelse och bilderna hängs upp på väggen i kronologisk ordning. Skorna under granen blev ”återanvända”, men på ett litet oväntat sätt!

Leken

Här utvecklas förhandlare! Om någonstans så är det här som det förhandlas och köpslås, då barnen bygger upp den lekvärld som de ska leka i. I daghemmen observeras barnens lek av läraren som ingriper försynt vid behov. Det kan uppstå bråk, som kräver medling, oftast om två barn vill ha samma sak. Leken är barnets viktigaste arbete!

”Ja vill va pappa, e du mamma?”
”Nej, ja vill va lillasyster, men kanske Peggy kan va mamma?”
”Visst e vi på lande och så kommer de gäster?”
”Nej, ska vi ha så att det e bara vi – som ska äta?”
”Peggy vill int va mamma, men vi kan leka att mamma e på resa!”
”Jåå, hon e på resa!”

Middagen börjar vara klar, men nu kommer ett litet yngre barn som vill komma med i leken:

”Ja vill också va me, ja vill va lillasyster!”
”Nej, de går int fö ja e lillasyster! Du kan va vår hund.” (en vanlig roll för envisa inkräktare)
”Nej!! Jag vill då va mamma.”
”Hon e på resa, det går int!!”

Läraren har observerat leken och går fram till den yngre och föreslår att de tillsammans öppnar ett café. Det blir en trevlig lösning för alla parter. Senare kommer pappan och lillasystern på cafébesök.

”I leken bildar barnen sig en uppfattning om sig själva och andra människor. I leken ­härmar barnen, skapar nytt och modifierar vad de ser. ­Samtidigt gestaltar och testar de sina drömmar och önskningar. Med fantasins hjälp kan barnen pröva olika roller och idéer som annars inte skulle gå att ­förverkliga. I leken kan barnen bearbeta svåra upplevelser och tryggt pröva, försöka och göra misstag.”

Historier

Alla älskar historier, alla barn älskar historier. Läraren berättar ofta sagor och berättelser med hjälp av böcker. Ibland berättar läraren en historia från sitt eget liv. Det är något som fascinerar här med det självupplevda: Barnen vill höra historien om och om igen, de ger till och med namn åt lärarens berättelser som ”Tant Ljuba”, ”Motorcykeln”, ”Dumma Betty”.
Efter varje berättelse följer en eftertänksam tystnad, sedan reflektionerna, här vägs olika handlingar på moralens våg, nya lösningar på problem som lösts för femtio år sedan. Orsaken till barnets enorma och djupa engagemang i berättelser som berättas av barnets närstående, familj, släktingar, vänner, lärare, bottnar möjligen i människans behov av att kämpa för sin överlevnad, inte enbart på det fysiska planet utan också genom sin historia, sina historier.
En grupp barn vill spela dockteater. De vill visa teatern för daghemmets yngre barn. De grunnar på berättelsen de ska visa. Den får inte vara för skrämmande för de små, lagom. Det blir en ganska klassisk berättelse de hittar på. Om hot, rädsla, frihetslängtan, mod, räddning och evig lycka och harmoni. Slutet gott, det ska det alltid vara!

”Den hemska draken”

”En prinsessa bor i ett slott. Men det finns en drake som försöker fånga prinsessan för den är hungrig. Den ser jättehemsk ut, grön, med vita taggar på ryggen. Utanför slottet står vakter, men prinsessan är jätterädd fast vakterna står utanför.
Prinsessan har en häst med vagn och hon tycker om att åka på äventyr till ängar där det växer vilda blommor och där hon kan springa ifred.
Draken ser henne en gång från sin grotta i berget och börjar tassa iväg mot henne. Plötsligt kommer riddaren, han ser draken och skrämmer den så den springer bort. Sen tar han prinsessan på hästen och rider iväg.
Och sen gifter dom sig. Och i slutet går det bra.”
Figurerna till berättelsen tillverkas med inlevelse och precision. Barnen lever mitt i berättelsen medan de arbetar, fyller ut den och hittar på mera historier efterhand. Draken blir anskrämlig, men vakterna är minst lika skräckinjagande. Riddarens guldsvärd glimmar och ängen är full av blommor. Prinsessan är störst och gladast av alla!

”Personalen ska stödja barnens förmåga till etiskt tänkande genom att tillsammans med barnen fundera på etiska frågor som förekommer i olika sammanhang eller som barnen funderar över. Det kan handla om teman som vänskap, skillnaden mellan rätt och fel eller rättvisa. Det kan också handla om rädsla, sorg och glädje. Etiska frågor ska behandlas så att barnen kan känna sig trygga och accepterade. Tillsammans med barnen ska man också fundera över gruppens regler och varför de behövs.”

Modeller

I daghemmen använder man ibland speciella ”program” där man på ett åskådligt sätt, t.ex. med bilder, tränar sig i att uttrycka och tolka känslor. Man övar empati. Man lär sig olika konfliktlösningsmodeller, diskuterar rättvisa, vänskap. Man lär sig respektfullt uppförande och att lyssna på varandras åsikter.
Då det gäller yngre barn är frågan om fred överlag mera en fråga om ett tillstånd av lugn och ro, en känsla. Man kunde säga att det är avsaknaden av stress, skrik, bråk och konflikter. Utmaningen på daghemmen är att planera verksamheten så att alla barn känner sig sedda, hörda och trygga. Att det råder frid och fred.

FN-dagen

I ett daghem är året fyllt av fester och andra traditioner. Gäster och pynt och sång och lek.
FN-dagen firas i många daghem, man tillverkar flaggor, man undersöker jordgloben, man sjunger på olika språk, man dansar.
Fredsfostran i det lilla sker på daghemmet i alla dagliga möten, barnen sinsemellan, mellan barn och vuxna och också, eller kanske i synnerhet, mellan vuxna och vuxna.

Text: Ulrika Rudbäck

Ulrika Rudbäck är barnträdgårdslärare/pensionär/körsångare. Hon har jobbat som daghemsföreståndare, invandrarlärare och folkskollärare och var redaktör för Fredsposten 1985–1998.

Artikkeli on julkaistu yhteis­työssä suomenruotsalaisen Fredsposten-lehden ­kanssa, jonka numerossa 2/2020 se alun perin ilmestyi.