Värnplikten har en speciell ställning i populära föreställningar om finländsk manlighet. Militärtjänstgöringen har i folkkulturen omtalats som en ”skola i manlighet” (miesten koulu) där unga spolingar inte bara mognar till att lära sig ordning, reda och ansvarstagande. Vid högstämda tillfällen ordar finländska politiker gärna om hur värnplikten dessutom har en socialt och nationellt integrerande funktion. Där mer än någon annanstans, sägs det, lär man känna ungdomar från olika bakgrunder och får konkret uppleva den nationella gemenskapen.

De här tankefigurerna lånades ursprungligen in till Finland från preussisk militärpropaganda. Men Finlands dramatiska 1900-talshistoria gav dem ett större genomslag än i något annat nordiskt land. Finsk manlighet och manligt medborgarskap har sedan början av självständighetstiden varit sammankopplade med militär och försvar – men både arten och styrkan av de kopplingarna har skiftat över tid. Frågan är vad som händer med de kopplingarna idag, när också kvinnor gör militärtjänstgöring och Finland sannolikt är på väg mot en könsneutral värnplikt efter norsk och svensk modell.

I början av självständighetstiden, efter inbördeskriget 1918, var den nya manliga medborgarplikten faktiskt inte alls populär utan mötte kritik och motstånd både från vänster och från höger. Vänstern uppfattade värnpliktsarmén, som hjälpt till att slå ned det röda upproret, som en kapitalisternas och förtryckarnas armé. Inom stora delar av det borgerliga Finland var man å sin sida mycket orolig för att kasernlivet skulle fördärva de värnpliktigas sedlighet och hälsa. En stark opinion inte minst bland bondebefolkningen skulle åter helst ha sett en milisarmé där lokala och autonoma förband hade gett unga män militär fostran på fritiden, utan arroganta överklassofficerare som behandlade dem illa eller exercerade dem i ”preussisk disciplin. ”

Finländarna började under 1930-talet långsamt sluta upp kring värnpliktsarmén då även arbetarrörelsen började se den som det bästa skyddet för demokrati och spirande välfärd. Men först andra världskriget fick finländarna tvärs över klassgränserna att uppleva värnpliktsarmén som ”vår armé”. Det var också efter kriget som föreställningen om militärutbildningen som stället där pojkar blir män rotade sig på allvar bland de breda massorna. I skuggan av de ärrade krigsveteranernas hjältestatus fanns ett ökat behov bland unga män och deras anhöriga för ett mandomsprov som bevisade att också de var riktiga män och inga sillmjölkar. Det här trycket på unga män att leva upp till krigsgenerationens måttstock mötte protester i form av sextiotalisternas uppror mot krigsgenerationens nationalism. Men värnpliktens ställning rubbades aldrig allvarligt av studentuppror, hippie-rörelse eller taistoism. När Sovjetimperiet började vackla under 1980-talet för att slutligen falla samman 1991 svepte tvärtom en nypatriotisk våg genom det finländska samhället eftersom utvecklingen föreföll bekräfta att de uppoffringar som gjorts under krigsåren ändå lönat sig. Uppskattningen av krigsveteranerna, lottorna, värnplikten och försvarsmakten steg till nya höjder.

En seriös diskussion om att öppna upp militärtjänstgöringen för kvinnor började först när VSB-pakten inte längre kastade sin långa skugga över finländsk politik. En lag om frivillig värnplikt för kvinnor antogs av riksdagen redan 1995, trots starkt motstånd från delar av den feministiska rörelsen, fredsaktivister och vänsterpolitiker som bland annat hävdade att det inte var något framsteg att militarisera även kvinnorna. Men sedan dess har diskussionen om en könsneutral eller helt frivillig militärtjänstgöring varit påfallande lam i Finland. Både män och kvinnor, höger och vänster verkar vara tillfreds med den ojämställda jämställdheten i vår nuvarande värnpliktsmodell: frivilligt för kvinnor men obligatoriskt för män.

De flesta män som genomgått militärutbildning som värnpliktiga har knappast upplevt att de blivit ”militariserade”, om det betyder att de skulle ha kommit att omfatta militaristiska värderingar. Värnplikten är bara en kort och relativt marginell tid jämfört med all den uppfostran, utbildning och populärkulturella omgivning som formar en ung individ. Den gamla klyschan om att armén ”gör pojkar till män” skulle ändå inte haft så stort genomslag om den inte på något sätt svarat mot många mäns upplevelser av värnpliktstiden – och hur de efteråt velat tillskriva den något slags positiv mening för sin personliga livsberättelse. Den här idealiseringen av militärlivet kan i vissa fall vara en grogrund för militaristiska tendenser, om man därmed i efterhand skämtar bort brutala disciplineringsmetoder, misogyn grabbighet eller puerila krigslekar med skarpt i pipan.

Trots det ihärdiga förhärligandet av en förlegad militärkultur som en ”skola i manlighet” har militärutbildningen under det senaste halvseklet blivit allt sakligare och förts närmare det omgivande civilsamhällets värderingar och beteendenormer. På den här punkten har närvaron av kvinnliga rekryter sedan 1995 uppenbart haft en stor betydelse för en det förändrade tonfallet, även om kvinnornas antal varit litet. Dagens unga är också bättre utbildade och smartare än sina föregångare; de har redan i tonåren sett mera av världen och är trots allt bättre tränade i att förhålla sig kritiskt till könade stereotyper och propaganda än deras föräldrar var i samma ålder.

Men så länge värnplikten är obligatorisk enbart för män kvarstår den särskilda kopplingen mellan ung manlighet, manligt medborgarskap och militärt försvar – både i vår föreställningsvärld och i det praktiska, levda livet. Just nu verkar detta samband lösas upp bara oändligt långsamt. En övergång till könsneutral och selektiv värnplikt för både kvinnor och män skulle sätta fart på sönderfallet. Från att ha varit ett ställe där pojkar blir män kunde värnplikten i bästa fall utvecklas till ett ställe där ungdomar blir medborgare.

För det ligger trots allt någonting i fraserna om lumpen som ett ställe där unga människor genom att tillsammans uppfylla en plikt gentemot samhället kan uppleva medborgarskapet som ett konkret deltagande och nationen som en påtaglig gemenskap, tvärs över sociala och geografiska skiljelinjer. Man må sedan tycka att det är litet tragiskt att detta ska behöva ske inom ramen för en utbildning i militär våldsutövning. Men vilka är de alternativa institutionerna för medborgerligt deltagande som stärker samhällets sammanhållning? En framtida medborgartjänst för unga, som skulle täcka in en bredare skala av olika slags krishantering och arbete för ökad samhällssäkerhet? Tanken verkar idag utopisk – men så framstod en gång också femdagarsveckan och folkpensionen.

Text: Anders Ahlbäck
Foto: Karri Huhtanen

Anders Ahlbäck är docent i nordisk historia, specialiserad på värnpliktens genus- och samhällshistoria, verksam vid Stockholms universitet och Åbo Akademi.

Artikkeli on julkaistu yhteistyössä suomenruotsalaisen Fredsposten- lehden kanssa, jonka numerossa 3/2021 se alun perin ilmestyi.