Romklubben har sedan 1970-talet utarbetat datamodeller för att simulera framtidsscenarion för mänsklighetens fortbestånd och den planetära situationen. Deras första modell beskrevs i Tillväxtens gränser. Den senaste i raden av rapporter är En jord för alla: Ett manifest för mänsklighetens överlevnad (2022, svensk översättning 2023).
Denna En jord för alla/Earth4All-modell är framtagen i samarbete med Potsdam Institute, Stockholm Resilience Centre och Norwegian Business School. Romklubben består av naturvetare, ekonomer, affärsmän, högt uppsatta tjänstemän samt nuvarande och tidigare statschefer från alla fem kontinenter. De delar uppfattningen att människans framtid inte är förutbestämd, utan var och en av oss kan bidra till att skapa ett bättre samhälle.
Rapporten presenterar en minst sagt ambitiös plan för hur vi som art ska kunna ta oss levande ur vår självförvållade klimatförändring. Det författarna rekommenderar, talande nog benämnt Jättesprånget, bör dessutom enligt dem genomföras under 2020-talet för bästa resultat.
Rena miljöåtgärder
Författarnas förslag kring klimatåtgärder är föga överraskande: en omedelbar strypning av stöd till produktion av fossila bränslen. I stället bör man tredubbla stöden till förnybar energi, elektrifiering och energilagring. (Jag godtar dock inte deras påstående att kärnkraften är tillräckligt beprövad efter två generationer av teknologi.) Likaså bör stöd till konventionellt jordbruk ersättas av stöd för en övergång till hållbar intensifiering och regenerativt jordbruk. Ett system som inte står och faller med internationella livsmedelskonglomerat ökar även den lokala och nationella livsmedelssäkerheten.
Enligt rapporten räcker detta ganska långt, parat med ett drastiskt minskat matsvinn och en övergång till övervägande växtbaserad kost. Jordbruksarealen bör minska snarare än öka och mängden konstgödsel som används samt den totala materialförbrukningen (av bland annat metaller, betong, plast och textilier) reduceras kraftigt.
Jämlikhet på alla plan
Vid sidan av en snabb övergång till grön energi och en omdaning av livsmedelssystemet är författarnas nyckel till vår överlevnad jämlikhet: inom länder, mellan länder och mellan könen. Kort sagt måste de rikaste börja dela med sig mera till de fattigare. Detta föreslås i En jord för alla ske bland annat genom progressiv beskattning och ett system som kallas avgift och dividender. Det senare går ut på att stora internationella företag, inklusive finanssektorn, betalar avgifter för användning av allmänningar, alltså att privatiserad egendom ges tillbaka till befolkningen.
I begreppet allmänning ingår i detta sammanhang förutom bruk av naturresurser och utsläpp även data som ofta tagits fram med offentliga medel samt persondata som nyttjas av exempelvis sociala medier. I modellen avgiftsbeläggs allt som kan tänkas ägas av allmänheten av staten och betalas sedan ut i form av en dividend till alla medborgare, som en årlig bonus att ta till när man hamnar i blåsväder. Det rapportens författare har gemensamt med förespråkare för naturens rättigheter är återinförandet av allmänningen. Oavsett om naturen ägs av alla eller ingen bör resultatet bli detsamma.
I ett jämlikt samhälle kan både människa och ekonomi blomstra.
Farväl till fattigdom respektive tillväxt
Enligt författarna bör fattiga länder hjälpas uppnå en tillväxt om 5 procent per år eller mer, medan utvecklade länder hädanefter bör strunta i ekonomisk tillväxt eftersom det anses bevisat att ett BNP som överstiger 15 000 USD per capita och år inte längre ökar välmåendet. I stället bör redan utvecklade länder följa ett välbefinnandeindex som mäter hur landets befolkning faktiskt mår.
Ekonomins uppgift skulle i detta scenario vara att rättvist förbättra livet för flertalet. Endast då kunde tillväxten kallas ansvarsfull. Om ojämlikheten tillåts blomstra ökar även spänningsindexet, vilket leder till oroligheter och småningom revolt. En stat som inte förmår skapa en trygg miljö för sin befolkning kan inte bedriva långsiktig verksamhet överhuvudtaget. Det kan enligt rapporten motverkas genom att stärka arbetstagarnas ställning och demokratisera arbetsplatser, till exempel genom att låta anställda bli delägare i företagen där de jobbar. Staten kunde också erbjuda garantijobb åt dem som blir utan när samhället förnyas.
Författarna listar bland annat följande botemedel mot fattigdomen: avskriv skulder för låginkomstländer, möjliggör investeringar för att skapa gröna jobb och ta bort immaterialrättsliga begränsningar som förhindrar dessa länder från att göra teknologiska och medicinska framsteg. Världshandeln och tillhörande organisationer bör även omdanas, bland annat så att utsläppen allokeras enligt konsumtion och inte produktion, för att hindra rikare länder från att dumpa sina utsläpp annorstädes.
För att få bukt med befolkningsökningen föreslår Romklubben att man satsar på utbildning, hälsovård, jobb och tillräckliga pensioner för flickor respektive kvinnor.
Är modellen realistisk?
I dagens läge känns det inte realistiskt att vi ska kunna uppnå målen i boken på så kort tid, om ens någonsin. Det skulle kräva ett internationellt, sömlöst samarbete i en aldrig tidigare skådad omfattning. Boken ger heller inga svar på hur man i det nya systemet kunde förhindra korruption och organiserad brottslighet. Krig kunde förvisso förebyggas genom ökad jämlikhet, men hur vi får stopp på dem som redan rasar faller utanför rapportens område. Författarna påpekar också själva att deras rekommendationer gäller i stora drag och inte är någon patentlösning som i detalj fungerar för allt och alla.
Bokens främsta mål är att inge hopp! Samtidigt ger författarna en ingående beskrivning av vad vi riskerar genom att fortsätta på den inslagna vägen, i boken kallat För lite för sent. Kanske är Jättesprångets lösningar avsiktligt kontroversiella för att skapa en ”sikta mot stjärnorna”-effekt? Trots att rapporten har sina brister lyfter jag på hatten för att någon åstadkommit en så omfattande och genomtänkt plan kring ett så komplicerat problem.
En jord för alla: Ett manifest för mänsklighetens överlevnad
Johan Rockström m.fl.
230 sidor
Natur & Kultur 2023
Artikkeli on julkaistu yhteistyössä suomenruotsalaisen Fredspostenin kanssa, jonka numerossa 4/2024 se alun perin ilmestyi.
