Fotografen som ställde ut sina bilder där våren 1935 var en av Finlands tidiga kvinnliga akademiker och doktorerade på palestinskt liv. Hon fick uppmärksamhet internationellt men motarbetades, förringades och glömdes snabbt bort på hemmaplan.
I Palestina är Hilma Granqvist inte bortglömd. En annan, mer sentida finlandssvenska, Sofia Häggman, museichef på Medelhavsmuseet i Stockholm, fick första gången höra hennes namn när en palestinsk delegation besökte museet 2011. Det var i samband med en utställning om Gaza, ett område vars namn sedan hösten 2023 väcker fasa och sorg.
Palestinas vice kulturminister Hamdan Taha hade anlänt för att vara med vid öppningen av utställningen. Sofia Häggman råkade nämna att hon var från Finland och kulturministern utbrast:
”Finland! Hilma Granqvists hemland!”
Hans röst var ”fylld av oförställd beundran”, skriver Sofia Häggman ett antal år senare i förordet till sin bok Hilma Granqvist – antropolog med hjärtat i Palestina. Den kom ut 2017, i Svenska folkskolans vänners serie med biografier.
Före 2011 hade Sofia Häggman, som själv är egyptolog, alltså inte hört talas om Hilma Granqvist.
Själv sparade jag länge, länge en kort notis, klippt ur en rikssvensk tidning, möjligen DN, möjligen publicerad någon gång på 1990-talet. Den berättade i stort sett bara att denna Hilma funnits och att hon var unik i sitt slag. Min tanke var att ta reda på mer, skriva om henne men det blev aldrig av.
Att en finlandssvenska – född 1890 i Helsingfors, med släktrötter i Sibbo – är ”stor” i Palestina är en fascinerande insikt. Följande tanke blir: vad kunde och borde göras med det intellektuella arvet efter Hilma idag, när ingen enda pusselbit som kunde bidra till mer kunskap om och förståelse av det djupt tragiska och till synes eviga palestinsk-israeliska dramat borde förbli oanvänd?
I och för sig grävde Hilma som forskare i Palestina på djupet. Hon fördjupade sig i vardagslivet i en enda by, Artas, och speciellt i kvinnornas och barnens liv. Hennes doktorsdisputation ägde – efter många om och men och ett byte av lärosäte från Helsingfors universitet till Åbo Akademi – rum i januari 1932. Titeln på avhandlingen var Marriage Conditions in a Palestinian Village.
Enbart avhandlingen kan alltså tyckas vara en väldigt ”smal” nyckel till förståelse, men Hilma publicerade också mer populärvetenskapliga böcker, skrev många artiklar som publicerades både i Finland och Sverige och var en uppskattad föredragshållare, inte minst som radioröst.
Det Hilma Granqvist gjorde var så pass unikt att hon anses ha lagt grunden för en palestinsk kulturantropologi. Den palestinska kulturen höll på att försvinna eller åtminstone förändras när hon kom till det heliga landet, heligt för tre religioner. Hon var också central för framväxten av en ny forskningsmetod inom sociologi och etnologi – deltagande observation.
Hon fann sitt paradis
Hilma slog till en början in på en av de få professionella vägar som stod öppna för en kvinna född i slutet av 1800-talet. Hösten 1911 inledde hon lärarinnestudier men trappade några år senare upp genom att börja studera pedagogik och psykologi vid Helsingfors universitet. 1921 blev hon filosofie magister med avhandlingen Skolan och religionen. Den akademiska hungern var väckt och hon ville vidare mot doktorsgraden.
Hennes handledare vid Helsingfors universitet Gunnar Landtman var till en början stolt över att ha en ovanlig fjäder i sin hatt, en kvinnlig doktorand. Det skulle komma att förändras, ”fjädern” visade sig vara envis och svår att kontrollera. Den fladdrade dessutom iväg utomlands och lyckades till Landtmans förvåning snabbt få kontakter med ansedda forskare inom universitetsvärlden i Tyskland.
Landtman ansåg att bibelns kvinnor vore ett lämpligt avhandlingstema för doktorand Granqvist. Under första delen av 1900-talet betraktades Palestina som en levande illustration av bibeln. Det var araberna där som stod för de urgamla seder och bruk som kunde tänkas öppna dörrarna till bibelns värld – logiskt eftersom judarna ju var spridda över världen och, med undantag för de ultraortodoxa, påverkade av de omgivande samhällena.
För Hilma kom det efterhand att framstå som allt oundvikligare att hon måste ta sig till Palestina för att förstå något i grunden.
Våren 1925 hade hon lyckats få loss ett anspråkslöst stipendium som egentligen inte täckte mer är resekostnaderna. Efter en tid i Jerusalem, en kurs i arkeologi och språkstudier i arabiska, hittade hon sitt paradis, Artas, en helt muslimsk by nära Betlehem.
Här fick Hilma ett hem hos missionärsdottern Louise Baldensperger, som blev en ovärderlig dörröppnare när hon började borra sig ner i det liv som levdes i Artas – allt det som omgav födelse, vuxenblivande, äktenskap, död. Under de två följande åren gjorde hon hundratals intervjuer och lärde sig efterhand den arabiska dialekt som talades i Artas. Hennes viktigaste informanter hette Alya Ibrahim och Hamdiya Sanad, och det som började som forskningskontakt djupnade till vänskap. Alya hörde dåligt, Hamdiya var blind – men med dem diskuterade hon bland annat månggifte.
Det bibliska raster hon först försökte lägga på det hon såg övergav hon ganska snabbt och övergick till att studera den palestinska kulturen på dess egna premisser.
I Hilmas efterlämnade papper finns också en oavslutad artikel (från 1932) om ett ämne som på allvar började uppmärksammas först decennier senare, då under beteckningen hedersvåld.
Till det som måste framstå som ovärderligt för Artasbor i byn och i förskingringen är hennes förteckning över alla de äktenskap som ingåtts i byn under en hundraårsperiod. Den förankrar människor tillhörande en grupp där så många blivit rotlösa.
Det stora problemet var att hennes handledare i Helsingfors, Gunnar Landtman, framför allt såg en doktorsavhandling som ett lärdomsprov, ett bevis på att doktoranden behärskade de (manliga) vetenskapliga auktoriteterna. Den flod av empirisk forskning Hilma producerade var han skeptisk till.
Efter en lång och oframgångsrik fight med Helsingfors valde Hilma till slut att skriva in sig vid Åbo Akademi, som den kända sociologiprofessorn Edvard Westermarcks elev och doktorera där.
Ett senare försök att bli docent i sociologi vid Helsingfors universitet slutade med att kanslern Hugo Suolahti ingrep och upphävde konsistoriets beslut om att tilldela Hilma docenturen – något ingen kunde minnas att en kansler tidigare skulle ha gjort.
”Kanske var Hilmas ämnesval inte tillräckligt fosterländskt för fennomanen Suolahti. Kvinnoliv var inte heller något högstatusämne, vilket i kombination med en viss beröringsskräck inför det nya ämnet sociologi kan ha bidragit till kanslerns märkliga beslut”, skriver Sofia Häggman.
I dag blåser igen ”icke tillräckligt fosterländskt”-vindar och man kan undra vad allt som sveps bort av dem.
Direktor för lärarinneseminariet i Ekenäs fick Hilma inte heller bli, trots att hon utan tvivel var en kompetent sökande. Tjänsten gick till en herre som inte disputerat.
Hilma kom att vistas ytterligare två långa perioder i Palestina – i början på 1930-talet och i slutet av 1950-talet – och såg både den dramatiska upptakten till och följderna av staten Israels födelse 1947.
I januari 1930 slog den oroliga stämningen emot henne redan på järnvägsstationen i Jerusalem. Britternas försök att begränsa den snabbt växande judiska invandringen till det judiska mandatet Palestina hade misslyckats, den arabiska befolkningen kände sig alltmer trängd. Demonstrationer var vanliga, politiska möten urartade.
De judiska sionisterna tolkade Balfourdeklarationen (1917) om ett ”judiskt nationellt hem” (Var ordet hem medvetet valt för sin luddighet?) som ett klart löfte om en judisk nationalstat. Araberna hade ungefär samtidigt fått ett brittiskt löfte om ett självständigt arabiskt Palestina, som tack för att de stött britterna mot turkarna under första världskriget. Båda parterna hoppades alltså på självständighet på samma område.
Men sionisterna hade skickligare företrädare. De förhandlade direkt med britterna, inte med dem som redan bebodde landet, om större judiskt inflytande. Det ledde till att de judiska invandrarna ägde allt mer land för jordbruk och bosättningar.
Den utvecklingen har bara fortsatt och fortsatt in i vår tid och Israels nuvarande högerregering ser inget skäl att bromsa.
Under de tio år som gått från Hilmas första vistelse i Palestina till mitten av 1930-talet, då hon var tillbaka efter sin andra vistelse, hade över 250 000 judar invandrat till det heliga landet. Hundratals immigranter kunde landstiga under en enda dag och i takt med att nazismen fick ett allt fastare grepp om Tyskland växte strömmen. Också vapensmugglingen ökade.
1936 exploderade situationen i ett våldsamt arabiskt uppror, som varade i tre år. Men det var ett bombdåd mot ett hotell, utfört av judiska Hebrew Resistance Movement 1946, som blev sista droppen för britterna och utlöste beslutet att lämna mandatet.
I november 1947 röstade FN för en delning av Palestina. Vid årsskiftet 1947-48 fick Hilma brev från sin vän Signe Ekblad vid svenska skolan i Jerusalem. Signe skriver:
”Då den Heliga stadens många kyrkklockor ringde in det nya året förkunnade radion att FN beslutat dela Palestina i en judisk och en arabisk stat. Snart fylldes gatorna av judiska skaror, vilkas jubel nådde in även i vår arabiska stadsdel. Och nu väntar Jerusalem åter undrande vad framtiden bär i sitt sköte. Visst jublas det i dag i det Heliga landet. Men där gråtes också. Redan har de första överfallen ägt rum och döden har skördat både män och kvinnor. Mörk, ja kolsvart synes framtiden…”
Den 14 maj 1948, en dag innan britterna lämnade landet, utropades det självständiga Israel. Som väntat svarade de omgivande arabstaterna med ett militärt anfall. Hilma såg en strimma av hopp när den svenske diplomaten Folke Bernadotte åtog sig att medla i konflikten. Men han mördades av den judiska Sternligan i Jerusalem hösten 1948.
Politik, inte religion
1949 var kriget över. Segrarmakten Israel skapade nya gränser och nya städer med nya namn. Över 700 000 palestinier var flyktingar.
Hilmas hjärta blödde för de palestinska flyktingarna. Det betydde inte att hon inte reagerade på de miljoner Nazityskland dödat. Men hon var i alla sammanhang noga med att göra skillnad mellan sionism och judendom. Sionismen var, betonade hon, en politisk och nationell sak, hade inget med religion att göra. Det retade henne – skriver Sofia Häggman – att till synes intelligenta människor när det kom till Israel tyckes förlora både omdöme och perspektiv och såg sionismen som en uppfyllelse av de gammaltestamentliga profetiorna.
I ett aldrig avsänt brev till HBL, där en skribent talat för att Israel borde utvidga sitt territorium, skriver hon:
”Jag har bott bland araberna, sett deras lycka och glädje över sina hem, sina trädgårdar, sitt land. Därför känner de vid ord som ovan på samma vis som när det proklameras att det vore bättre för finnarna, om svenskarna i Finland skulle lämna landet.”
”I ljuset av den katastrofala utvecklingen i Palestina är hennes arbete något av det viktigaste som gjorts inom antropologin i Mellanöstern”, skriver Sofia Häggman i den avslutande delen av Hilma-biografin.
Hilmas Artas utplånades aldrig av den israeliska ockupationen, det som blev så många andra palestinska samhällens öde. Men som granne har dagens Artas, med cirka 1300 invånare, den muromgärdade judiska bosättningen Gush Etzion.
Hilma fick höra om en första judisk bosättning på höjden ovanför Artas i ett brev 1947. Den bosättningen revs 1948, när Artas med omgivningar var en del av Jordanien, men återuppstod efter kriget 1973, när Israel ockuperade hela Västbanken. I dag ser man den… ”i form av en silhuett av murar och vakttorn i ogästvänlig grå betong, vars mörka gluggar till fönster blickar ner över byn och trädgårdarna i dalen.” (Häggman, sidan 339)
Artas sägs vara den plats där kung Salomos underbara trädgård en gång låg och därigenom betydelsefullt för både judar och kristna. Men också för muslimer, i och med att kalifen Omar Ibn-el-Khattad ska ha slagit läger där.
Vansinnet i Palestina-Israel måste upphöra. Förutsättningen är att den historia som är sammanklämd på denna lilla kustremsa erkänns i all sin komplexitet, med respekt för alla religiösa och etniska grupper.
Hilma Granqvist – död den 25 februari 1972 – arbetade in i det sista för att hennes läsare och lyssnare skulle se också palestiniernas sida av saken. Hon ville tro att finländarna sympatiserade med sionisterna, vars uttalade mål var en judisk nationalstat, inte av ondska utan av okunskap.
Ännu på 1980-talet fanns det Artasbor som kom ihåg hur den blonda Sit Halime – Hilmas arabiska namn – kom vandrande över bergen från Betlehem. I dag finns ett litet museum i byn, Musa Sanads Center for Folklore Research, där hon ännu är närvarande och ett närmast överväldigande arkiv fördelat mellan Palestine Exploration Fund i London och Åbo Akademi.
Också en materialpärm som var märkt ”Kan kastas” hade hon sparat.
Nästa år har det gått 90 år sedan Hilma ställde ut på Stockmanns – det ska i ärlighetens namn nämnas att det underlättades av att hennes bror Valter var avdelningschef där. Vem lyfter upp hennes för den tiden osedvanligt oarrangerade foton från Palestina i en utställning 2025? Svenska Folkskolans Vänner? Åbo Akademi? Svenska litteratursällskapet?
Eller är det en gammalmodig tanke, detta med en fysisk utställning? Hilmas foton – plus 10 000 sidor resedagböcker, fältanteckningar och korrespondens – kan nämligen ses digitalt sedan 2021.
Digitaliseringen genomfördes som ett treårigt samarbete mellan Finlands Mellanösterninstitut och Svenska litteratursällskapet. Hilma skulle ha glatt sig över det erkännandet.
Fotnot: Den här texten bygger i allt väsentligt på Sofia Häggmans bok.
Artikkeli on julkaistu yhteistyössä suomenruotsalaisen Fredsposten-lehden kanssa, jonka numerossa 2/2024 se alun perin ilmestyi.
