Forskaren Ilmari Käihkö har fått synlighet på grund av Ukrainakriget. Men hans doktorsavhandling handlar om en annan sorts krig.

”Välkommen till Liberia, skådeplatsen för ett av de galnaste och hänsynslösaste av Afrikas ociviliserade krig. Det är ett krig med en general som kallas Moskiten, ett krig där soldater blir höga på droger och målar sina fingernaglar klarröda innan de drar ut i strid. Det är ett krig där kombattanterna ibland styr ut sig med kvinnoperuker och strumpbyxor eller Halloweenmasker föreställande Kalle Anka, innan de begår några av världens mest obeskrivbara grymheter mot sina fiender. (—) Det är ett krig där unga barnsoldater har teddybjörnar och babydockor av plast i ena handen och en AK47:a i den andra. Det är ett krig där kämparna smörjer in sina ansikten med makeup och gyttja i tron att ”juju”, västafrikansk magi, ska skydda dem från fiendens kulor.

”Pojksoldaterna i rebellgrupperna sköt inte bara ihjäl människor till följd av något infall de fick, de stal allt av värde innan de hackade kvinnor och barn till döds. Våldtäkt var mycket vanligt…  Vittnen rapporterad också om otaliga tillfällen då rebellerna, som till över 70 procent var mellan tolv och sjutton år, drack sina vittnens blod och åt delar av deras kroppar.”

Med de här två citaten inleds Ilmaris Käihkös doktorsavhandling Bush Generals and Small Boys Batallions. Military Cohesion in Liberia and Beyond – men orden är inte hans egna utan lånade (Se fotnoten). Själv avstår han från de bjärta bilderna i jakt på det som i den engelskspråkiga avhandlingen benämns cohesion – sammanhållning.

Vad håller människor involverade i krig, mellan länder eller inom länder, samman? Hur skapas sammanhållningen, varför och av vem?

Ilmari Käihkö hör till de akademiker som fått röst och ansikte på grund av kriget i Ukraina.

Han är finländare, född i Lahtis 1983, men sedan länge verksam i Sverige. Användbar som analytiker av Ukrainakriget är han på grund av att han numera är docent och universitetslektor vid Försvarshögskolan i Stockholm.

Käihkö är intressant, eftersom han har ett djupare och bredare etnografiskt perspektiv på krigföring än en del andra offentliga kommentatorer som i dagsläget främst ägnar sig åt att analysera militära strategier och effekterna av olika vapenslag.

Vad som för något årtionde sedan höll ihop stridande fraktioner under ett inbördeskrig i ett litet afrikanskt land har kanske inte så stor relevans, exempelvis för det krig som nu utgör blickfång för den stora majoriteten i Europa. Men avhandlingen ökar på ett allmänt plan förståelsen av vilka samhälleliga, ekonomiska och psykologiska omständigheter som gör krig möjliga. En mer specifik insikt som avhandlingen ger är att inbördeskrig i instabila och svaga statsbildningar inte kan analyseras på samma sätt som krig mellan välorganiserade arméer som de europeiska, som vilar på gamla traditioner. Afrika är inte Europa i det här avseendet heller.

Ilmari Käihkö doktorerade vid Uppsala universitets Institution för freds- och konfliktforskning 2016. Avhandlingen är ett resultat av sammanlagt tretton månaders vistelse, utspridd under åren 2012–2015 i Liberia – landet som grundades under senare delen av 1800-talet som hemvist för frigivna amerikanska slavar: Därav Liberia, efter latinets liber, fri. Tyvärr visade sig en del av dem som åtog sig att bygga detta nya land vara så präglade av livet i de amerikanska sydstaterna att de i förhållande till de afrikanska ursprungsbefolkningarna i området anammade en roll som i mycket påminde om slavägarnas roll i förhållande till slavarna på kontinenten de lämnat. Kvinnorna gick i krinoliner i den tropiska hettan.

Den siste presidenten av den gamla så kallade amerikansk-liberianska stammen William A Tolbert Jr störtades av sergeant Samuel Doe 1980. Det blev inledningen till en blodig era som inte var över förrän en bit in på 2000-talet, då Liberia fick Afrikas första folkvalda kvinnliga president: Ellen Johnson Sirleaf, mottagare av Nobels fredspris 2011. Ett första inbördeskrig pågick 1989–1997, ett andra 1999–2003.

Det är det andra inbördeskriget och de tre fraktioner som då bar vapen som är i fokus i avhandlingen. Den ovannämnde kuppmakaren Doe – som inledningsvis stöddes finansiellt av USA, som en nyttig allierad i det kalla kriget – störtades av en annan föga fredlig militär vid namn Charles Taylor 1990.

Charles Taylor vann presidentvalet i Liberia 1997 men sitter för närvarande i fängelse i Storbritannien. Han är dömd till 50 år men inte för brott han begått i Liberia utan för ohyggligheter i grannlandet Sierra Leone.

I det andra liberianska inbördeskriget, som alltså började två år efter att Taylor valts till president, bekämpade hans arméstyrkor två rebellgrupper: LURD (Liberians United for Reconciliation and Democracy) och MODEL (Movement for Democracy in Liberia).

Ilmari Käihkö bygger sin avhandling – ett resultat av blod, slit, tårar, parasiter och svett, som han själv formulerar det – på 300 informanter som ingått i Taylors styrkor, i LURD och MODEL. 40 av dessa betecknar han som ”key informants”, alltså centrala sådana. Ett flertal av dem blev mer än informanter, de blev hans vänner.

Av den anledningen diskuterar han naturligt nog de risker det kan innebära för objektiviteten. Men den långvariga kontakt som kan resultera i vänskap är enligt honom nödvändig också för att skapa det förtroende som gör att människor öppnar sig och ger möjligast ärliga svar. Samtidigt gör han sig inga illusioner om att han alltid skulle ha serverats sanningen. En gång gick han på gatan tillsammans med en tidigare ledare för en av de väpnade grupperna och mötte samtidigt en informant. Denne man hade hela tiden förnekat att han skulle ha ingått i den här gruppen under inbördeskriget. Men när han såg ledaren gjorde han automatiskt honnör…

Strävan efter att förstå inbördeskriget i Liberia innebar att doktoranden också tog personliga risker. Men det han såg som den främsta faran var inte eventuellt våld från informanterna, som ju bevisligen dödat människor, eller från andra liberianer. Fara nummer ett var trafiken – risken att blöda till döds efter en trafikolycka på en väg långt borta från livräddande vård.

”Jag fann trygghet genom att vistas med människor i stället för att söka trygghet genom att hålla mig borta från dem”, skriver han.

Han väljer termen konfliktetnografi – långsiktig konfliktetnografi – för sitt forskningsarbete i Liberia och beklagar att just den forskningsmetoden är på tillbakagång, trots att den skulle behövas mer än någonsin. Trenden är i stället att etnografer bara tillbringar kortare perioder i de samhällen de ska fördjupa sig i och ofta ”fastnar” i eller nära en huvudstad. Det begränsar forskarperspektivet och kan göra det lättare för de politiska ledare som vill skapa eller upprätthålla en viss för dem själva positiv bild av det egna landet att göra så.

Men vad skapar sammanhållning/cohesion i en arméenhet eller en rebellgrupp? Ilmari Käihkö laborerar som många internationella forskare före honom med tre begrepp:

– tvång
– kompensation/belöning
– identitet, ursprunglig eller skapad. (Identitet är en fri översättning; Käihkö använder det svåröversatta ordet constructs för det här.)

Trots det fruktansvärda våld som karaktäriserade inbördeskrigen i Liberia är Käihkös slutsats att tvång inte var ett så grundläggande redskap för att skapa sammanhållning som man skulle kunna tro. Det är en stark stat som har råd att använda sig av tvång, inte en svag statsmakt eller en rebelledare. Det var först när Europa fick starka stater som kontinenten kunde frambringa välorganiserade, sammanhållna arméer.

”Det faktum att västländerna i dag inte måste använda våld för att skapa arméer betyder att de innehar mer coercive power – tvingande makt – än någonsin tidigare”, skriver han.

Det motsatta gällde för rebellerna i Liberia. Där skulle ett utbrett bruk av tvång lett till att fraktionerna inte hållit ihop. Det gjorde de i vilket fall som helst inte alltid; det läckte soldater mellan grupperna.

Belöning/kompensation fungerade bättre som kitt, inte minst för att det för många liberianer inte erbjöds så många andra inkomstbringande ”yrken” är soldatens. Finns ingen annan källa till viss inkomst och viss trygghet existerar ingen valsituation.

Den tredje punkten, identiteten, är svårast att sätta fingret på. Men speciellt i ett resursfattigt samhälle kan det till exempel innebära en statushöjning att få kalla sig soldat och bära vapen. Identitet är något som både kan förändras av individens egen vilja eller utgående från utomståendes vilja att förändra den. Käihkö påpekar att identitet och ideologi hör nära samman. En identitet är alltid kopplad tll någon form av ideologi, politisk, religiös eller annan. Identitet är alltså inte bara det du föds till utan också vad du anammar eller tvingas anamma under livets gång.

I den större av de två rebellgrupperna, LURD, var den främsta sammanhållande faktorn motståndet mot presidenten Charles Taylor. När han var borta ur bilden föll LURD snabbt samman. Taylors grepp om sina soldater tycks främst ha grundat sig på kompensation, detta så länge hans ”statliga” tillgångar räckte till för det.

Ett intressant konstaterande som Käihkö står för är att forskningen kring inbördeskrig verkar vara mer fredsorienterad än forskningen kring konventionella krig. Är det så att det är lättare för världen att enas om att inbördeskrig är av ondo, medan inställningen är mer vacklande till konventionella krig? Till det bidrar förstås också att stater högljuddare kan hävda sin rätt till militära medel än de ofta icke-statliga parterna i ett inbördeskrig förmår göra.

Sorgligt nog är Käihkös bedömning att den försoningskommitté (Liberian Truth and Reconciliation Committee) som skapades 2005, samma år Ellen Johnson Sirleaf blev president, inte ledde till särskilt mycket av vare sig sanning eller försoning. Om det som kommittén enades om hade verkställts i praktiken hade många av Liberias dåvarande politiker inte längre haft rätt att inneha politiska poster, eftersom de ansågs inblandade i våldet. Det gällde till och med Johnson Sirleaf, på grund av att hon i ett visst skede stödde kuppmakaren Doe, i tron att han var det minst onda av alla onda politiska alternativ som fanns just då.

Ilmari Käihkö hoppas att hans avhandling i någon mån ska bidra till en förbättrad kunskap och medvetenhet om det förflutna i Liberia och därigenom till försoning och en ljusare framtid. Han vill också öppna forskarvärldens och allmänhetens ögon för i hur hög grad det afrikaner ibland kallar ”the western eye” präglar hur vi i väst ser på krig och konflikter i Afrika.

I slutet av avhandlingen återvänder han till de obehagliga inledande citaten. Utgående från den krigföring de illustrerar skriver han:

”Krigföringen på den här kontinenten ses ofta som nog så bisarr. Kan förklaringen bakom sådana åsikter helt enkelt vara att logiken och principerna för krigföringen är annorlunda än vad som anses vara universellt i väst?”

Inget krig är fritt från utslag av barbari hur gärna vi än fegt vill förvisa sådant till det mörka och avlägsna Afrika.

Det inledande citatet, där det i originaltexten talas om ”Africa´s uncivil wars”, väcker också en fråga: Vad är motsatsen till ett uncivil/ociviliserat krig? Vilka krig är civiliserade? Drabbningar mellan kavallerister på vackra hästar, där deltagarna bara skjuter lite försiktigt nu och då?

Text & foto: Viveca Dahl

Bild: I och med Liberias Ellen Johnson Sirleaf fick Afrika 2006 en första folkvald kvinnlig president. Själv fick hon Nobels fredspris 2011. Tarja Halonen (till höger) var hennes gäst under den stora internationella kvinnokonferensen i Monrovia 2009. Längst till vänster Aisha Gaddafi, dotter till den libyske diktatorn, då ännu vid makten. Hon representerade Afrikanska unionen. Mellan henne och JohnsonSirleaf sitter Senegals dåvarande president Aboulaye Wade.

Fotnot: Källorna till de inledande citaten är

Richburg, Keith. 1998. Out of America: A Black Man Confronts Africa. San Diego, Calif.:Harcourt Brace, sid 134.

Edgerton, Robert. 2002. Africa’s Armies: From Honor to Infamy: A History from 1791 to the Present. Boulder, Colo.: Westview Press, sidorna 160-161.

Artikkeli on julkaistu yhteistyössä suomenruotsalaisen Fredsposten-lehden kanssa, jonka numerossa 3/2023 se alun perin ilmestyi.