Som lärare brukar jag alltid försöka få med hopp som tema, när man behandlar så tunga ämnen som krig. Till exempel diskuterar vi julfreden 1914, när franska, brittiska och tyska soldater kom upp ur sina skyttegravar och firade jul tillsammans.

Landmine, has taken my sight
Taken my speech, taken my hearing
Taken my arms, taken my legs
Taken my soul, left me with life in hell.

Så sjunger rockbandet Metallica i sin låt One. Låten är inspirerad av Dalton Trumbos bok Johnny var en ung soldat från 1939. Boken gavs ut när Nazityskland invaderade Polen och Trumbos filmversion hade premiär under pågående Vietnamkrig 1971. Boken handlar om en soldat som mer eller mindre sprängs sönder och samman av en mina på västfronten under första världskriget.

När jag som historielärare spelar upp den här låten för mina högstadieelever, gör jag ju inte det bara för att jag själv är ett Metallica-fan, utan för att texten är ett ordentligt omskakande uttryck för att krig, som vi ska lära oss om, inte bara handlar om abstrakta gränsdragningar och militära strategier, utan människoöden.

När jag spelar låten, ser jag hur eleverna reagerar på olika sätt. Vissa vaknar till och lite diggar till låten, andra verkar något förvånade över att läraren spelar tung metallmusik, vissa elever verkar äcklade av låttexten, medan någon verkar få en aha-upplevelse. Men låten fungerar ofta som ett sätt att ruska om klassen och mana till eftertanke och diskussion. Vad tror ni författaren vill säga med boken och filmen? Varför var detta en bok som hamnade på bokbålen i tredje riket? Varför var det obekvämt för Nixon att filmen visades på biograferna?

I högstadiets läroplan för historia ingår genomgången av flera krig; världskrigen och de krig Finland varit inblandat i sedan 1808 betonas. Målet med undervisningen brukar dels vara att ge en beskrivning och skapa en förståelse kring dessa krig: Varför började de? Hur slutade de? Vad blev följderna?

Men det handlar också om att ge en bild av hur människor kan påverkas av väpnade konflikter, vare sig det handlar om soldater på slagfältet eller människorna på hemmafronten. Genom att använda inlevelsemetoder i undervisningen, som exempelvis att ha elever att skriva fiktiva brev hem till Finland från ett krigsbarn i Sverige, eller från en familjemedlem till en soldat vid fronten, kan man också mana till en annan typ av insikt och känsla för ett fenomen, jämfört med att enbart läsa om det.

Som lärare brukar jag alltid försöka få med hopp som tema, när man behandlar så tunga ämnen som krig. Till exempel diskuterar vi julfreden 1914, när franska, brittiska och tyska soldater på västfronten i första världskriget kom upp ur sina skyttegravar och tillsammans firade jul på ingenmansland.

”Förlåt mig, kamrat, hur skulle du kunna vara min fiende? Om vi kastar bort dessa vapen och denna uniform, skulle du kunna vara min broder” skrev Remarque i sin bok På västfronten intet nytt (1929) och exemplifierar också tydligt den medmänsklighet som ifrågasätter den bild av fiendskap och motsättningar som åstadkommits genom krigspropaganda, där fiendesidan utmålats som rena monster. Fiendesoldaten är trots allt en vanlig människa, som man kan känna broderskap med.

I världen idag pågår det många krig och konflikter som man tyvärr inte hinner behandla på lektionerna. Konflikterna i Jemen, Sahel och Myanmar får till exempel knappt ett omnämnande, när man måste prioritera tidsanvändningen. Krigen i Syrien och Ukraina är däremot exempel på teman som jag valt att ägna tid åt.

När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 hade eleverna många frågor och en hel del lektionstid lades på Ukrainakriget. Runeberg, börskraschen på Wall Street och andra ämnen vi då höll på och behandlade, fick för en tid läggas på hyllan för att mer ha fokus på vad som hände just då. Ukrainakartor plockades fram och Ukrainas historia från tidigt 1900-tal till nutid avhandlades snabbt. Rysslands invasion av Krim 2014 behandlades och vi funderade på olika möjliga händelseförlopp.

Eleverna hade många frågor: Kommer kriget att sprida sig till Finland? Kommer Ukraina att bli ryskt? Kommer Finland nu att gå med i NATO? Kommer ett tredje världskrig att starta?

Vi diskuterade möjliga svar och lösningar och gjorde bland annat jämförelser mellan Ukrainakriget och vinterkriget. Vi jämförde Sveriges Finlandshjälp under vinterkriget med vår Ukrainahjälp nu. Eleverna fick bland annat som uppgift att konstruera fiktiva annonskampanjer för att ge bistånd till Ukraina idag och till ett vinterkrigstida Finland (à la ”Finlands sak är vår”).

I jämförelse blev elevernas parallella kampanjförslag överraskande lika. Många var de elever som satte kvinnor och barn och mänskligt lidande i fokus och lockade fram empatiska reaktioner. En annan likhet var resonemanget ”Hjälper inte vi dem nu, är de snart här hos oss.” Med andra ord speglar det en oro för något som är mycket mer konkret än många andra krig och konflikter som eleverna möter i nyheter och läroböcker.

Att lyfta fram exempel på hur människan använt djur i krig brukar också vara ett överraskande effektivt sätt att väcka empati bland många elever. Reaktionerna brukar inte utebli när man behandlar brevduvor som flyger över krigsskådeplatser, hunden som offras när minan den har fastspänd på kroppen detonerar, hur grisar sattes i brand för att skrämma motståndarhärens elefanter etc. De starkaste reaktionerna brukar uppkomma när det handlar om hur människan använt hästar i krig. Vi brukar till exempel se på Spielbergs film Krigshästen, diskutera Krigshäststatyn i Seinäjoki och varför den rests, och avhandla andra exempel, exempelvis med hjälp av material från utställningen Animals and War på Imperial War Museum i Manchester.

Som lärare brukar ett av mina huvudmål med undervisningen vara att ge en realistisk bild av krigets fasor och vad krig kan göra med människor, såväl soldater som civila. Att ge en faktagrund och helhetsbild av historiska händelser är naturligtvis viktigt, men att väcka empati och medmänsklighet anser jag vara en annan sida av myntet som man inte kan förbise när man undervisar om krig och konflikter. Därför är min strävan när krig behandlas i klassrummet att få eleverna att både kunna men också känna.

Text: Matias Norrgrann

Matias Norrgrann är en film- och musikentusiast, som till vardags undervisar högstadieelever i historia och samhällslära på Korsholms högstadium, och vid sidan om sysslar med kultur i olika former, bland annat som manusförfattare och skådespelare, främst aktiv vid Närpes Teater.