Ekocid, det vill säga storskalig miljöförstöring, var temat för den åländska politikern Simon Holmström tal på Hiroshimaaftonen 2023 i Sjökvarteret i Mariehamn. Han belyste de skrämmande konsekvenserna av ekocid och behovet av internationell solidaritet. Också Norden har ett ansvar att erkänna och motverka ekocid som ett brott mot mänskligheten, menar han.

Arrangör för Hiroshimaafton i Mariehamn var Emmaus Åland. Nedan Holmströms tal.

Att använda naturen som vapen

Möt Natalia, en kvinna som för ett och ett halvt år sedan levde ett enkelt men harmoniskt liv i en liten by norr om Berdiansk i sydöstra Ukraina. Hon odlade grönsaker på sin lilla lantgård, omgiven av böljande kullar av frodig grönska. Hennes familjeliv var fyllt av glädje, tills en dag då mörka moln samlades på horisonten. Kriget kom och förvandlade hennes hemby till en stridszon.

Landskapsbilden med bykärnan i horisonten byttes ut mot spillror av plockepinn. Skogarna som en gång var hem åt en mångfald av djur och växter förvandlades till ödeland. Sjöar och bäckar som en gång gav liv till byn förorenades av kemikalier och oljeläckage.

Kriget har alltid kastat en lång och fasansfull skugga över mänsklighetens historia med oskyldiga offer som följd. Till de oskyldiga offren hör naturen. Men alltför sällan tar någon rollen som språkrör för detta offer. Det är nästan som om det är provocerande att ens prata om den när så många människor samtidigt lider, skadas och dör.

Det brutala ryska anfallskriget i Ukraina håller på att ändra på det här. För allt saknar proportioner. Precis som de ryska attackerna mot civila mål är orimliga har de skador naturen tillfogas inte något att göra med den ukrainska militären. Man brukar räkna med att krig alltid skapar collateral damage – indirekta skador, till följd av den huvudsakliga krigföringen. Men för Ryssland är denna oproportionerliga krigsföring, mot civila och mot naturen, en central del av kriget. Det är ett sätt att visa makt, visa vem som bestämmer över livsförutsättningarna.

Den katastrofala förstörelsen av Kachovka-dammen är det tydligaste exemplet. Det är nummer 15 i det ukrainska åklagarämbetets lista på fall av ekocid – storskalig miljöförstöring, som uppfyller villkoren att skadan är vidsträckt, allvarlig och långvarig.

Målet är att kuva befolkningen, skada förutsättningarna för fortsatt liv i Ukraina.

När naturen inte bara blivit en tyst medlöpare utan snarare ett vapen i kriget kan omvärlden inte bara sitta och titta på.

Jag kan inte bara sitta och titta på.

Mänskligheten har ett val

Just nu går filmen om fysikern Robert Oppenheimer, atombombens fader, på bio. Den målar upp det händelseförlopp som ledde till den mardröm som vi idag påminner oss om på Hiroshimaaftonen.

Idag, 2023, med våra egna uppfinningar och dilemman, står vi inför en global uppvärmning, en ekologisk utarmning och ett hotfullt AI. Men på samma sätt vet vi alla om, såsom Oppenheimer, att det vi håller på med är otroligt riskabelt. Men vi förklarar ändå för oss själva, som en coping mekanism, att bomben är nödvändig. I en passage säger Oppenheimer ”but we have no choice”.

Men det har vi.

Professor Arthur Galston, han som uppfann formeln för Agent Orange, han som de facto gjorde det möjligt för USA att på 1960-talet förstöra mer än två miljoner hektar av vad som tidigare varit frodiga vietnamesiska skogar, betesmarker och mangrovesträsk. Han som bidrog till att skada så otroligt många människor, tänk bara på de barn vars missbildningar inte bara hindrade dem från att leva ett värdigt liv utan, i många fall, hindrade dem från att överhuvudtaget leva.

Ja, han, Arthur Galston, menade att mänskligheten alltid har ett val.

Och det var därför han uppfann begreppet ekocid som han definierade som ”medveten förstörelse av miljön”. Han gick så långt som att föreslå att hela världen borde skriva på ett avtal för att förbjuda alla former av sådan förstörelse, allt som kunde åstadkomma liknande skada som Agent Orange.

Han menade att den handling som ”förvandlar ett bördigt slättland till en ofruktbar öken borde betraktas som en förbrytelse mot alla människor”.

Och det skulle inte spela någon roll om det var under krigstid eller fredstid.

Gör ekocid till ett internationellt brott

Ekocid är ännu inte ett internationellt brott. Det finns ännu inte med som begrepp i Internationella brottmålsdomstolens grunddokument Romstadgan. Motståndet mot en sådan form av miljölagstiftning har länge funnits.

Att inkludera ekocid som ett brott kan stöta på hinder i form av nationell suveränitet och staters motstånd mot att få sina politiska beslut ifrågasatta på internationell nivå.

Men det skulle också sätta käppar i hjulet för länder att fortsätta ha kärnvapen, eftersom användningen av sådana skulle skapa en allvarlig och omfattande skada med långvariga konsekvenser.

Också därför är kampen för att kriminalisera ekocid viktig ur fredssynpunkt.

Genom att skapa en gemensam standard för vad som anses vara ekocid och vad som anses vara straffbart, kan länder tillsammans arbeta för att förhindra skador på miljön och därigenom främja fred.

Ukraina som exempel på ekocid

Kriget i Ukraina är en påminnelse om att ekocid inte bara är en abstrakt idé. Här ser vi tydligt hur miljön, som borde vara vår gemensamma skatt, utnyttjas i krigsföringen.

Men låt oss inte blunda för det faktum att detta inte är något isolerat fall. Det är en del av ett mönster som har präglat mänsklighetens historia, inte minst Hiroshima och Nagasaki samt Vietnamkriget.

Det är dags att – en gång för alla – inse att naturen är sårbar och att när vi skadar den så skadar vi oss själva.

Precis som vi har sett människor i Ukraina och runtom i världen enas för att hjälpa och stötta dem som lider, kan vi också ena oss för att skydda vår planet. Det är vår plikt att kräva ansvar av våra ledare, att kräva internationella avtal och regler för att förhindra användningen av miljöförstöring som vapen.

Om ingen ställs till svars för dessa handlingar kommer det att vidmakthålla straffriheten och gärningarna kommer att uppfattas som acceptabla också på andra ställen.

Om vi lyckas skulle denna tid, hur brutal och katastrofal den än är, gå till historien som en vändpunkt för internationell miljölagstiftning.

Jag har som parlamentariker kämpat för att de nordiska länderna ska erkänna ekocid, både via mitt arbete i Nordiska rådet och internationellt via det parlamentariska nätverket Ekocid-alliansen. På grund av detta arbete sitter jag numera också med i Ukrainas högnivågrupp för miljöåterställning. Det finns få saker som är så meningsfulla som denna.

Bygg upp, återställ!

När vi ser Natalia återvända till sitt söndersprängda hem i det krigshärjade bysamhället nära Berdiansk, sveps vi med av en blandning av känslor. Glädje över att hon överlevde de svåraste tiderna, men också sorg över att bevittna den ödeläggelse som Ryssland orsakat. Jord, vatten och luft – allt är nedsmutsat.

Det är nu vår plikt att inte bara hjälpa människor som Natalia att återuppbygga sina liv, utan också att hålla förövaren ansvarig och återställa naturen. Återställa de vidsträckta gula fälten, de klarblåa bäckarna och de frodiga skogarna.

När vi arbetar tillsammans för att återuppbygga både människors liv och naturens balans sänder vi en kraftfull signal om hopp och återhämtning. Vi visar att vi kan enas kring en gemensam strävan att skydda vår planet och främja fred och stabilitet snarare än hybris, likgiltighet och blindhet.

Låt oss tillsammans ta stegen mot en värld där det att Natalia återvänder inte bara är en symbol för överlevnad och hopp, utan också för en förnyad kärlek och respekt för vår jord och dess skönhet.

Simon Holmström är medlem av Ukrainas internationella högnivågrupp för miljöåterställning. Han satt tidigare i Ålands landsting (Hållbart initiativ) men är numera sakkunnig inom miljöorganisationen Seas at risk i Bryssel.

Artikkeli on julkaistu yhteistyössä suomenruotsalaisen Fredsposten-lehden kanssa, jonka numerossa 4/2023 se alun perin ilmestyi.