Chris är född 1972 i norra England, den del av Storbritannien som utgör industrialismens vagga men som genom århundradena också drabbats hårt av omstruktureringar inom industrin.
– In a coal mine landscape, säger han själv.
Utöver kolgruvor fanns där också många krigsmonument.
Han upplever att hans resa mot en militär karriär inleddes mycket tidigt, redan 1980 då han var åtta år. I slutet av april det året tog sex beväpnade män närmare 30 personer som gisslan på Irans ambassad i London. Angriparna representerade en väpnad grupp som kämpade för att en i huvudsak arabisktalande, oljerik provins i södra Iran skulle bli självständig.
Gisslandramat varade i sex dagar, två personer i gisslan dödades och när specialstyrkan SAS slutligen gick in dödades fem av de sex angriparna.
Åttaåringen var imponerad.
– Man sköt the bad guys. Det var de goda som dödade de onda.
Två år senare invaderade Argentina Falklandsöarna, ett av britternas så kallade utomeuropeiska territorier. Premiärminister Margret Thatcher inledde den pampiga militära uppvisning som starkt bidrog till att hon fick epitetet järnladyn. Det var det första krig som televiserades i Storbritannien.
– Jag var tolv år och övertygad om att jag ville bli soldat.
Det var kolgruvan eller det militära som gällde i hans uppväxtmiljö. När han var sjutton valde han det senare och gick in i armén.
Chris återkommer flera gånger till begreppet generational sacrifice, en föreställning om att man bör offra sig för sitt land, nedärvd från generation till generation. En föreställning som samtidigt omges av en monumental tystnad kring vad det i verkligheten innebär.
– Du ser det här i Finland också, far- och morfäder som inte pratat om kriget. Hur skulle du till exempel kunna berätta att du stuckit en bajonett i en annan människa?
– Det faktum att du dödar tar död på din själ. Jag är inte religiös, inte heller akademiskt utbildad, men jag vet av erfarenhet vad att se död och själv döda resulterar i.
Det är ett budskap han sedan något år tillbaka aktivt försöker sprida, inte i form av ett regelrätt politiskt ställningstagande men som ett berörande personligt vittnesbörd. Han har bland annat hållit anföranden i skolor, med början på Åland där han bor sedan dryga tretton år tillbaka.
De utlösande faktorerna var två. För det första: Rysslands angrepp på Ukraina 2022, som ledde till en militarisering av samhällsdebatten och en ökad idealisering av detta att gå ut i strid. För det andra: hans upprördhet över hur illa Storbritannien hanterar landets traumatiserade krigsveteraner.
– Ingen nation sköter om sina veteraner, hävdar han.
Han har själv i åratal kämpat för att komma över sin PTSD, Post Traumatic Stress Disorder.
– Jag har varit a broken man. Jag tog nästan livet av mig med hjälp av alkohol. Vid ett annat tillfälle hade jag redan fyllt min ryggsäck med sten och var på väg mot vattnet men vände trots allt om.
Två av hans vänner från det militära har inte vänt om utan avslutat sina liv. En annan vän tvingades inse att han efter sin insats i Afghanistan av den militära ledningen – bokstavligen – betecknades som damaged goods.
En skadad vara, inte så användbar i fortsättningen.
Chris Oldfields militära karriär blev 23 år lång, en odyssé mellan olika krigshärdar, oftast som brittisk soldat men ibland också som fredsbevarare under FN-flagg.
Som ung ville han ut i strid och avundades dem som skickades iväg dit där det ”hände något”. Till exempel till Bosnien under första delen av 1990-talet.
– Jag ville ha den där medaljen som de som kom tillbaka från sådana ställen fick.
1999 sändes han med två veckors varsel till Kosovo, där serbiska styrkor höll på att fördriva kosovoalbaner, en konflikt som avslutades till kosovoalbanernas fördel när Nato inledde bombningar av Serbien.
Uppgiften var att upprätta flyktingläger.
I Kosovo såg han första gången följderna av krig.
– Tanks med brända kroppar. Det är en lukt jag inte vill känna på nytt.
Ändå tog det omkring ett decennium innan han definitivt övergav det militära. Krig är en lönsam affär främst för vapentillverkarna, men också en enskild soldat kan se krig som lönande, ifall han kommer från en anspråkslös bakgrund. Det Chris Oldfield fick i handen som soldat var mycket för en ung kille från Yorkshire.
– Jag såg mig själv som fattig. Men under en period i Kenya mötte jag verklig fattigdom. Det var en nyttig erfarenhet.
– 2003 när jag stationerades i Irak ville jag fortfarande delta i krig. Där fick jag göra det.
Hans bild av opininsläget där och då var att så gott som alla brittiska soldater ifrågasatte det de gjorde – men ändå fortsatte, eftersom det var ett jobb som skulle göras. Och om man höll ut ett antal år till väntade en tidig pensionering.
2004 var han i Nordirland. Såg en blomstrande svart marknad för bland annat droger – bland soldater finns det många som vill bort från verkligheten. Såg hur de vapen som tidigare använts i Bosnien nu dykt upp där.
Apropå vapen har han utvecklat en speciell avsky gentemot personminor. Efter Rysslands anfall på Ukraina har det i flera medborgarinitiativ framställts krav på att Finland ska frångå Ottawa-avtalet och igen ta personminor i bruk längs östgränsen. Det upprör Chris, som själv ägnat sig åt minröjning.
Personminor kostar mellan 3 och 75 dollar per styck att framställa och placera ut, mellan 300 och 1000 dollar per styck att oskadliggöra.
2007 var han tillbaka i Irak. Han lyckades rädda en av två kamrater som blev träffade; den svårast sårade dog. Såg en tredje människa få huvudet avskjutet.
– De flesta brittiska soldater i Irak ansåg att premiärminister Tony Blair, som dragit in Storbritannien i det USA-ledda kriget, borde sitta i fängelse. Den återkommande känslan var: Vad gör vi här?
– Klockan två på natten tränger du in i någons hus på jakt efter en fiende. Vänta nu lite… det här är fel! Den känslan växte sig allt starkare.
I Afghanistan 2009 kom den defintiva vändpunkten för hans del. Det fanns, säger han, inget klart uppdrag för de brittiska soldaterna i Afghanistan. Vad skulle egentligen åstadkommas?
– För första gången började jag också på allvar ifrågasätta indelningen i onda och goda.
– Och jag såg hur kriget påverkade de yngre soldaterna, hur trauman byggdes upp. Jag såg en 21-åring blöda till döds. Femton människor kunde bli dödade under en enda dag. Själv hade jag blivit avtrubbad men började samtidigt hata mig själv för att jag inte brydde mig.
Chris Oldfield anser att varje människa i en viss situation är kapabel att döda. Men den handlingen får alltid tunga, smärtsamma konsekvenser – också när våldet anses legitimt och är påbjudet uppifrån, som fallet är vid krig.
Det var efter Afghanistan han gick sönder. Ett första äktenskap hade redan gått sönder också det, men efter en tid träffade han sin nuvarande åländska flickvän och landade på Åland. Fortfarande sönder men småningom mottaglig för terapi, kapabel att bearbeta det han genomlevt och numera också kapabel att dela med sig av det.
För att göra skillnad.
Att varje människa kan göra skillnad är hans fasta övertygelse.
Fotnot: Texten bygger på det anförande Chris Oldfield höll i Vasa hösten 2024. Initiativtagare var Farida Anwar, som undervisar studerande inom ramen för det internationlla magisterprogrammet Peace, Mediation and Conflict Research vid Åbo Akademi i Vasa.
Artikkeli on julkaistu yhteistyössä suomenruotsalaisen Fredspostenin kanssa, jonka numerossa 1/2025 se alun perin ilmestyi.
