1900-talets kanske viktigaste fredsprojekt i Europa var ju EU, säger Jussi Ojala.
– Men när man läser och ser på nyheter idag, verkar det ju som om det största misslyckandet för fredsprojektet är att EU inte kan leverera tillräckligt med vapen och ammunition/artilleribomber till Ukraina. Det har man inte lyckats med ens fast man tagit i bruk EU:s så kallade fredsfonds resurser för de militära satsningarna. Ska EU faktiskt jobba för fred och stabilitet genom att vara redo att kriga för det? Ryssland har ju lyckats ändra EU:s fredstänkande (pro-fred) till militärt försvarstänkande (pro-krig) på en ganska kort tid. Och inte bara i EU-länderna, utan i hela det så kallade ”väst”. Också många forskare, så kallade “sakkunniga”, verkar stöda detta, liksom förstås de stora mediehusen. Fredstänkande eller argumenterande för fred vill folk inte veta av.
– Men fredsorganisationerna och -aktivisterna är ju inte bara idealister och naiva aktörer, vars arbete och argumentation ”bara stöder Ryssland”. Många fredsaktiva godkänner att Ukraina nu behöver artilleri och medel att försvara sig – på kort sikt. Men det räcker inte att tänka på kort sikt.
– Att Rysslands agerande i Ukraina demoniseras är helt ok, eller förståeligt, tycker jag. Men att till exempel ryska språket och bredare kännedom om rysk kultur och landet Ryssland ska demoniseras är helt vettlöst, konstaterar Jussi Ojala.
– Jag har alltid intresserat mig för säkerhetspolitik. Jag studerade ett år i
Sankt Petersburg år 2000. Inte för att jag “tyckte speciellt mycket om” Ryssland, utan för att jag visste att det lönar sig att känna vår granne. Det var en investering som jag skulle göra om. Grannen har vi ännu kvar. Vad Finland och EU behöver också i framtiden är inte bara militära experter som sägs vara Rysslandskännare utan flera experter på rysk kultur, ryskt näringsliv och rysk sport. Det borde vara självklart för alla att vi behöver dialogpartners i Ryssland i framtiden – tyvärr hittar vi det inte inom dagens ryska politiska ledning, säkert inte heller inom den närmaste framtiden, men vi ska inte “kasta ut barnet med badvattnet” nu.
– Att stöda de demokratiska rösterna och demokratiaktiva i Ryssland, de som fortsätter arbeta – vågar arbeta – för ett bättre Ryssland, mot orättvisorna och kriget, det är viktigt. De behöver allt stöd vi kan ge.
Fredsrörelsen i en ”perfect storm”?
– Fredsrörelsen befinner sig nu i en “perfect storm”. Det är otroligt mycket som just nu hotar fredsrörelsens verksamhetsmöjligheter – eller åtminstone står vi inför mycket stora utmaningar, som man säger nuförtiden. Fred eller vägen till fred diskuteras inte förutom i kontext av militärt försvarstänkande. Vapen och “den militära lösningen” är den enda diskursen i samhällsdebatten. Fredsorganisationernas statsstöd skärs ner till under hälften och det politiska klimatet är sådant, att ju hårdare och tuffare man är, desto bättre.
– Det är egentligen lätt att säga vad det officiella Finland borde göra – stöda fredsorganisationernas arbete mera, speciellt nu.
– Men inte är allt bara andras fel. Fredsorganisationerna borde nu tänka att “we should not let a good crisis pass”.
Fredsorganisationerna ska se sig i spegeln
– Jag har varit kritisk mot läget inom fredsrörelsen och synen på dess roll i många år. Det är inte bara andra aktörers fel att fredsrörelsens röst är svag och att inhemska fredsorganisationer inte lyckas locka unga med i verksamheten. Vi ska noggrant se oss i spegeln inom fredsorganisationerna. Samtidigt som vi kämpar för att överleva ser vi hur klimatrörelsen växer och mår bra och lyckas locka ungdomar med. Vi ser att det finns organisationer som Finnwatch, som lyckats bygga upp en professionell organisation som baserar sitt arbete på forskning och som växer. Finnwatch har sakkunskap som det finns en beställning på och som utnyttjas av riksdagen och politikerna. Finnwatch får därför en röst i den samhälleliga debatten. Frågan är hur också fredsorganisationerna kunde få den positionen.
– Jag tycker att fredsrörelsens framtid inte bara är en fråga som berör fredsorganisationerna själva. Det är någonting som Finlands regering och alla politiska partier borde fråga sig, oroa sig över, det är någonting som näringslivets representanter borde vara intresserade av, likaså ungdomsorganisationerna. Och till sist, det är någonting som också försvarsmakten och beredskapsmyndigheterna borde intressera sig för. Jag är övertygad om att det inte går att tänka på hållbar säkerhet utan att tänka på främjandet av fred. Man måste kunna gå över ”organisationsgränser” och administrativa gränser och se säkerhetstänkandet mera ur helhetsperspektiv – det militära är bara en liten del av det.
– Jag skulle vilja se de större fonderna, som har visioner – Konestiftelsen, Kulturfonden, Wihuri eller liknande – ta initiativ och rikta tillräckliga resurser explicit till fredsarbete. Inte bara för att fredsorganisationerna skulle få pengar i största allmänhet utan pengar att investera i en professionalisering av strukturerna inom organisationerna, med klart ansvarskrävande målinriktade regler och kriterier som mål. Aktiviteter som baserar sig på forskning, yrkesmässig ekonomisk administration och öppenhet. Verksamhet som leder till en “positiv spiral”, att jobb inom fredsarbete skulle bli lockande också som yrke, inte bara basera sig bara på frivillighet och välgörenhet. Något som kunde locka de mest professionella sakkunniga. Jag hoppar att stiftelserna skulle vara villiga att diskutera sådana investeringar i fred.
– Det att regeringen vill grunda 300 nya skjutbanor i Finland kan ju vila på en viss logik, men själv tycker jag att det skulle vara viktigare att fundera på hur man kunde locka människor till fredsarbete, till att bygga upp dialogkunskaper i vår tid.
Så kommenterar Jussi Ojala de nyaste regeringsuttalandena om resurser till säkerhet.
Laura Lodenius är verksamhetsledare för Finlands Fredsförbund och styrelsemedlem i Fredspostens utgivarförening.
Kristna Fredsrörelsen i Finland
- grundades 1976.
- har understötts via Justitieministeriets medel till stöd för fredsarbete, via Stiftelsen Emilie och Rudolf Gesellius fond och via William Thurings stiftelse.
- organiserar program för skolbesök, avsedda att bekämpa rasism och diskriminering (https://rauhanaakkoset.fi/) som stöds via kollektbidrag.
- utdelar årligen ett fredspris. I år gick det till Juha Sokka.
- prioriterar stöd till och samarbete med ungdomsfredsorganisationer.
- ser framåt mot ett ökat samarbete mellan föreningarna i de nordiska länderna.
Kristna Freds fredspris 2024 tilldelas Juha Sokka
Juha Sokka får Finlands Kristliga Fredsrörelses (SKR:s) fredspris 2024.
SKR vill med sitt fredspris uppmärksamma Juha Sokkas exemplariska insatser mot diskriminering och hans obevekliga beslutsamhet i arbetet mot strukturell rasism inom ishockeyvärlden. ”Juha Sokka har med sitt agerande visat ett helt enastående ledarskap i en situation där många skulle ha gett upp. Han har visat att diskriminering inte hör hemma inom ishockey. Samtidigt har Sokka bevisat att ihärdigt arbete mot diskriminering ger resultat,” säger SKR:s styrelseordförande Jussi Ojala.
Rasismen äter upp vårt samhälle inifrån, den underminerar vår ömsesidiga tillit och hotar samhällsfreden. SKR betonar hur viktigt det är att läraren och ishockeytränaren Juha Sokka har gett ett ansikte åt arbetet mot diskriminering, särskilt bland barn och unga.
Artikkeli on julkaistu yhteistyössä suomenruotsalaisen Fredspostenin kanssa, jonka numerossa 1/2024 se alun perin ilmestyi.
