Fatima Gailani, Muqadasa Ahmadzai, Pashtana Durani… och många andra.
Det här är kvinnor vars namn är svåra att memorera för en västerlänning. Det är också av andra orsaker osannolikt att de kommer med i historieböckerna eller att namnen ens under deras livstid blir kända i en bredare krets.
Men de existerar nu, kämpar nu.
Jag hoppas världen inte glömmer oss, säger Muqadasa Ahmadzai i en BBC-intervju.
Nej, omvärlden är medveten om vad talibanernas återkomst inneburit för Afghanistans kvinnor och flickor; det kom ju inte precis som en överraskning. De är inte bortglömda i det avseendet. Men de skildras oftast som ett kollektiv, ett tämligen hjälplöst kollektiv. Det tenderar att bli så i den snabba, internationella nyhetsförmedlingen, som inte kan vara alltför detaljrik.
Den här texten är ett sätt att låta några få av dem stiga fram ur det kollektiva dunklet, påminna om att offerstämpeln inte får användas för flitigt. Gör omvärlden så, osynliggörs alla de kvinnor som i stället borde ges stöd och synlighet.
Fatima Gailanis namn kan någon ändå, eventuellt, minnas. Våren och sommaren 2021 var hon en av fyra kvinnor i den delegation på 21 personer som förhandlade med talibanerna i Doha i Qatar.
Donald Trump hade några månader tidigare kommit överens med talibanerna om att USA skulle dra tillbaka sina styrkor från Afghanistan efter det 20 år långa ”kriget mot terrorismen”. Beslutet hade den amerikanska presidenten i sedvanlig stil fattat utan desto mer eftertanke, Han skulle ta hem ”our boys” och då saknade andra omständigheter betydelse. Vad betyder afghanska kvinnor och flickor mot ”våra pojkar”?
Det skulle visserligen föras fredsförhandlingar mellan den dåvarande afghanska regeringen och talibanerna men också de skulle genomföras enligt en snabb tidtabell. Förverkligandet av beslutet landade sedan i Trumps efterträdares, Joe Bidens, oförberedda famn. Fatima Gailani fick alltså frågan om hon ville ingå i förhandlingsdelegationen. Hon hade varit involverad i fredsförhandlingar i Afghanistan också något år tidigare.
Hon är född 1954 och hör därför till de afghaner som mycket väl minns också den tio år långa sovjetiska närvaron i Afghanistan (1980-90). Hennes far var en av grundarna till ett av de politiska partier som stod motståndsrörelsen mujahedin nära. Hon själv var i 12 år talesperson för detta parti (National Islamic Front of Afghanistan) i Europa och USA, med London, där hon studerade, som bas.
När talibanerna tog makten i hemlandet 1996 övertygade hon den egyptiske imam, som av många sunnimuslimer anses vara den främste av alla imamer, att utfärda en fatwa, en bannbulla, mot talibanernas ”skolpolitik” gällande flickor.
Hon återvände till Afghanistan 2001, efter talibanernas fall, och ingick i den loya jirga (ordet betyder stor samling) som tog fram en övergångsadministration. Hon var också med och skrev Afghanistans nya konstitution.
När hon förhandlade i Doha hade hon just återhämtat sig från cancer.
Hennes bedömning i fjol somras var att en fredsöverenskommelse mellan regeringen och talibanerna var både möjlig och – framför allt – nära.
Men i mitten på augusti, samtidigt som talibanernas styrkor närmade sig Kabul, flydde Afghanistans president Ashraf Ghani oväntat från huvudstaden. “Allt gick bra, vi talade turvis med presidentpalatset och talibanerna. Vi höll just på och diskuterade kravlistan och så, plötsligt, var presidenten försvunnen”, sa hon i en kommentar om händelseförloppet i den australiensiska tidningen Sydney Morning Herald. Den ena parten i fredsförhandlingarna hade gått upp i rök.
Det blev en utlösande faktor, det som uppnåtts föll samman och omvärlden betraktade förbluffad de kaosartade flyktscenerna från Kabuls flygfält.
I en tv-sändning i USA fick Gailani senare frågan vad som hänt om USA hållit kvar några tusen soldater i Afghanistan. Jag vet inte, sa hon, jag är ingen ”military person”. Men alla de år insatsen i Afghanistan pågick borde enligt henne har använts för ”en meningsfull politisk process”.
Strider utkämpades, soldater utbildades, biståndspengar pumpades in. Men något civilsamhälle, något politiskt liv skapades inte. Det skapas inte med militära insatser.
”Talibanerna trodde de skulle möta en betongmur, men de mötte en papperskuliss”, säger Fatima Gailani.
Gailani kan sägas representera ett gammalt afghanskt etablissemang eller åtminstone en pashtunsk släkt med makt. Muqadasa Ahmadzai är mindre känd, mer av social- och politisk gräsrotsaktivist och mycket yngre. Hon är född en bit in på 1990-talet men kandiderade redan 2018 i valet till det afghanska parlamentet. Framför allt är hon aktivist och för att bli det måste hon nerkämpa motstånd också i sin egen familjekrets.
Under coronapandemin kämpade Muqadasa Ahmadzai för att också Afghanistans kvinnor skulle få korrekt information om viruset; i områden där talibanerna dominerade var det enbart männen som behövde informeras. Hon är en av initiativtagarna till ett nätverk omfattande 400 kvinnor i Nangarharprovinsen. De söker upp och stöder kvinnor som utsätts för våld i hemmet – det är inte en helt riskfri verksamhet. Och hon har grundat sammanslutningen Khor, som arbetar för att öka kunskapen om vilka rättigheter kvinnor bör ha.
Mest spektakulärt, med afghanska mått mätt, är antagligen att Muqadasa Ahmadzai för kampen också genom graffiti, muralmålningar, i Jalabad som är huvudstad i den östliga provins där hon bor. Ett annat vapen är poesin; hon har gett ut en poesibok.
För fyra år sedan fick hon ett fredspris med finländsk koppling. Priset, N-Peace award, instiftades av FN:s utvecklingsfond 2010, för att uppmärksamma att det gått tio år sedan FN antog resolution 1325. I den uppmanas världens länder att öka antalet kvinnor på alla beslutsnivåer där man diskuterar hur väpnade konflikter ska förebyggas, kontrolleras eller lösas.
Elisabeth Rehn var med och utarbetade resolutionen 1325 och betecknar den som sitt egentliga livsverk.
Kvinna nummer tre, Pashtana Durani, är precis som Muqadasa Ahmadzai ung, 24 år. (Över 60 procent av Afghanistans befolkning är under 25.) Men hon är sedan november i fjol inte längre kvar i Afghanistan, framför allt för att hennes familj var oroad över hennes säkerhet.
Pashtana Durani har grundat organisationen Learn Afghanistan, som öppnat skolor i Kandahar, utbildat lärare och försett studenter med mentorer. Med hjälp av en app har unga flickor getts tillgång till pedagogiska videor och spel. Learn Afghanistan har också utbildat barnmorskor för landsbygdens behov.
Durrani är så pass känd att hon passerat nyhetströskeln också i en finsk kvällstidning. Iltalehti intervjuade henne både efter talibanernas maktövertagande i fjol och efter flytten till USA några månader senare.
Nu är de av Learn Afghanistans skolor som överlevt talibanernas maktövertagande underjordiska skolor. Pashtana Durrani säger i Iltasanomat (15.8.2022) att hon så gott som dagligen är i kontakt med lärare och elever. En del av dem är fortsättningsvis hoppfulla, andra inte.
”Alla har det svårt på ett eller annat sätt, på grund av hur talibanerna behandlar deras familjer eller på grund av att de måste dölja att de går i skola.”
Eftersom skolgång för flickor är tillåten enbart i årskurserna 1- 6 kommer det småningom inte att finnas något inflöde av kvinnliga studerande till universiteten. Även om talibanregimen skulle falla om några år är det svårt att reparera den skadan. Talibanerna kan berömma sig av att man kastat halva landets befolkning bakåt i utvecklingen.
Men Pashtana Durrani vill inte att afghanerna – varken kvinnor eller män – ska ses som offer. De är vanliga människor som nu tvingas anpassa sig till en ny, många gånger omänsklig situation.
Medlemmar av hennes egen släkt har dödats både av talibaner och av ”terroristbekämparna” från väst.
I USA finns numera också Crystal Bayat, som förra sommaren, bara dagar efter talibanernas maktövertagande, arrangerade en demonstration i Kabul. Hon var på väg mot en doktorsexamen i politisk förvaltning när hennes studier avbröts. Utöver studerande var hon en aktiv förespråkare för mänskliga rättigheter. Det är hon fortsättningsvis. Hon planerar en bok om Afghanistan och hoppas få tala inför FN:s generalförsamling. ”Världen behöver höra vad vanliga afghaner, speciellt kvinnor, har att säga”.
Den drömmen kan ett enskilt medlemsland – till exempel Finland – bidra till att förverkliga.
Listan på namn kan göras lång och den blir en illustration av både hopp och förtvivlan.
Till den kan, utöver namnen ovan, till exempel läggas Razia Barakza, som skapade hashtaggen Afghanistan Women exist.
Angela Ghayour, som grundat en onlineskola med nästan 1000 flickor och kvinnor som elever i Herat. De går i skolan/studerar via Telegram eller Skype.
Freshta Karim, som skapade organsationen Charmaghz. Den gör det möjligt för barn i Kabul att besöka ambulerande biblioteksbussar.
Eller, för att nämna något från ett helt annat samhällsområde, Zual Atmar. 2016 lade hon grunden till en fabrik i kategorin cirkulär ekonomi i Kabul. Den tillverkar toalettpapper av returpapper och är den första i sitt slag i Afghanistan. Fabriken har – fortsättningsvis – en tredjedel kvinnor bland sina omkring hundra anställda.
Många av de afghanska kvinnor som nu protesterar på ett eller annat sätt, inom landet eller i exil, blev vuxna i glappet mellan de två taliban-erorna. De upphör inte att existera, hur oönskade de än är av makthavarna i sitt hemland.
Men de måste få stöd.
Text: Viveca Dahl
