För en vän av fred är temat för årets Kastelholmssamtal välkommet: ”Att skapa fred – möten, medlaren och freden”. Som smyginledning på 100-årsfirandet av Ålands självstyrelse var också talarna av dignitet: samtalens trogna beskyddare president Tarja Halonen, ambassadör Jan Eliasson och tidigare biskop Björn Vikström.
Så vem är det då som ansvarar för att skapa freden och hur gör man, i synnerhet under en pandemi? Årets slottspanelister har alla i sina värv funderat över den frågan och själva på olika sätt tagit ansvar för freden. De är överens om att pandemin både har försvårat och förbättra möjligheterna till kontakt. Eliasson är ordförande för SIPRI, Sveriges internationella fredsforskningsinstitut, som lyckats nå ut till mycket fler länder tack vare tekniken, vilket också varit ekonomiskt effektivt. Samtidigt, menar Vikström, är det oroande att se hur auktoritära regimer utnyttjar pandemisituationen för att ytterligare begränsa oppositionens möjligheter att t.ex. demonstrera.
Pandemin och ny teknik till trots, finns det några grundläggande aspekter som man alltid kan ta fasta på? Jan Eliasson lyfter fram att vi i synnerhet i kontakt med dem som tänker annorlunda än vi själva måste lära oss att hantera ordet – det handlar om tajming, kulturförståelse och personliga relationer: ”Om jag konfronterar vid en medling är jag slut som medlare”. Han beskriver hur han måste stålsätta sig inför ett samtal med en diktator som t.ex. Saddam Hussein. Ett faktum är att de väpnade konflikterna har ändrat karaktär under de senaste decennierna. De är ofta interna och involverar väldigt många aktörer. Härmed behöver även våra sätt och verktyg för att hantera dem anpassas. I sådana situationer måste vi vara tydliga med och stå fast vid våra egna värderingar, t.ex. mänskliga rättigheter, men vara öppna i samtalet med andra som tänker helt annorlunda.
Hur håller man då god ton? undrar samtalens moderator, direktör Sia Spiliopoulou Åkermark. Björn Vikström menar att det börjar redan genom insikten att alla människor, i synnerhet minoriteter, har ett behov av att känna sig hörda och respekterade. Han nämner situationen med uigurerna i Kina som med mer eller mindre uppenbara kraftåtgärder osynliggörs, men påminner om att Finland har liknande problematik med samerna i fråga om järnvägslinjen genom Lappland och konsekvenserna för renskötsel. Ur sitt eget yrkesperspektiv lyfter också Björn Vikström fram att religionens roll i konflikter idag ofta handlar om att markera kulturell identitet, vad som hör hemma i det ”inre” och det ”yttre”. Därför var påvens nyligen genomförda besök i Irak så viktigt, då det var oerhört fyllt av symbolik och försoning. Religionens betydelse blir ur det perspektivet att vara öppen för det oväntade, där vi kan se att det inre och det yttre är konstruktioner– alla människor har något gemensamt, vi hör ihop. Vägen till försoning och förtroende börjar med ödmjukhet inför att ingen av oss sitter inne med den fulla sanningen, utan att den enbart kan skapas tillsammans.
På tal om att vara öppen för det oväntade och ordets betydelse beskriver ambassadör Eliasson tillkomsten av en term som många av oss kanske hört flera gånger utan att känna till dess ursprung. Eliasson var engagerad i Sudan för att åstadkomma ett lokalt eldupphör. Över 50 000 människors liv stod på spel, hjälpen måste komma fram till de utsatta områdena, men rebellerna ville inte gå med på tanken om ett eldupphör. Eliassons team retirerade och insåg på kvällen att de måste ha ett annat ord för vad som behövs, då termen ”eldupphör” inte fungerade. Så föddes termen ”humanitär korridor”, vilket båda sidor genast på morgonen kunde godkänna. Det är ett praktiskt exempel på hur ordet faktiskt räddade liv.
Den som följt Kastelholmssamtalen som getts i sju upplagor nu, lägger märke till att vissa teman spinner som en väv genom samtalen oberoende av vem som sitter i de verkliga eller virtuella fårskinnsbeklädda trästolarna i den medeltida borgen. Tanken med samtalen är också att lyfta näsan över dagspolitiken, varför talarna på slottet ofta har en lång karriär bakom sig. Dessa återkommande teman är demokratin – dess förfall och kvaliteter; tillit och förtroende; civilsamhällets roll och förstås, p.g.a platsen och arrangören, också Ålandsexemplet. President Halonen tog själv tillfället i akt att lyfta både Norden och Åland som exempel – från att ha varit fiender för 100 år sedan, har de ”nordiska systrarna” byggt fred tillsammans. På sitt typiska humoristiska sätt säger sade Halonen att hon brukar kalla de nordiska länderna för ”systrar” eftersom hon tycker att de med sina välfärdssamhällen är ganska feminina. I den här familjen är Finland och Sverige mamman och pappan som ser den lite bångstyriga ynglingen Åland växa upp, för att utvecklas till en mogen självstyrelse. Poängen är att autonomin är en ständigt levande process, varför det är av vikt, när man presenterar Åland som exempel, att också berätta om hur det har varit – att freden inte är en självklarhet, utan något vi behöver jobba för.
Slottspanelen följdes av eftersnack mellan kommentatorerna Johan Pawli, polismästare på Åland och fredsbevarare; Isak Svensson, professor i freds- och konfliktforskning; Kjell-Åke Nordquist, professor i internationella relationer; Sia Spiliopoulou Åkermark, folkrättsexpert, och Susann Simolin, doktorand i statsvetenskap. Eftersnacket leddes av moderator Liz Lindvall, fredsinstitutets informatör. I år tog eftersnacket fasta på slottspanelens budskap om dialog, både i det lilla och i det stora sammanhanget.
Johan Pawli påpekade att konfliktlösning, förutom att vara polisens dagliga jobb, också är en stor del av de fredsbevarande uppdragen. Här ligger ansvaret i att hitta fram till de isolerade människorna och inte vara rädd för att gå in dit, för om de inte hittas får vi heller inte ett inkluderande samtal till stånd. För detta krävs tid, det duger inte att vara otålig. I konflikter som t.ex. på Balkan krävs att man har tid för samtal med målet att bygga förtroende över tid. Isak Svensson berättar också att man inom medlingsverksamheten talar om att ”rädda ansiktet”: Man ska föra dialog på ett sådant sätt att parterna kan backa tillbaka från låsta positioner utan att förlora sitt anseende. Susann Simolin håller med. I sin forskning har hon sett betydelsen av frågan ”hur?”, d.v.s. att inte heller procedurerna för samtalet bör underskattas. I skarpa konfliktlägen är det möjligt att det bara är en utomstående som kan bjuda in till samtal. Denna inbjudan kan i sig vara ett bidrag, säger Kjell-Åke Nordquist och betonar vidare att det måste vara möjligt att förstå vad den andra säger utan att bli uppfattad som att man accepterar vad som sägs. När debatten blir polariserad är det lätt att blanda ihop dessa två.
Eftersnackspanelen väljer också att djupdyka i vad vi menar när vi säger att ”demokratin är hotad”. Susann Simolin citerar det göteborgska institutet V-dems senaste rapport som visar att bara 14 % av världens befolkning idag lever i liberala demokratier. När man talar om demokratins nedgång menar man ofta det är politiker som utnyttjar situationen för att tillskansa sig ytterligare makt, men det finns också en motrörelse som leds av civilsamhället. Isak Svensson har i forskningen sett att året 2019, innan pandemin, också var ett rekordår för massprotester av typen ickevåldsuppror. Den folkliga mobiliseringen sker parallellt med att de demokratiska institutionerna monteras ned, vilket syns i Myanmar, i Black Lives Matter, Me too och Fridays for Future -rörelserna. Ofta är det också unga som går i spetsen för den här utvecklingen. Kjell-Åke poängterar civilsamhällets allt viktigare roll i de länder där demokratin är hotad. Johan Pawli formulerar fenomenet som en ny infrastruktur för demokratin i form av ”demokratiimpulser”– och Sia Spiliopoulou Åkermark lägger till att det är ett nytt offentligt samtal som vi inte riktigt kan beskriva ännu.
Kastelholmssamtalen erbjuder också en möjlighet för lyssnarna att sända in sina frågor. Eftersnacket avslutas genom att reflektera över vad ”den lilla människan” kan göra för freden, och vad som är allra viktigast just nu. Lyssnarna fick av panelen en lista:
- Hålla god ton, lyssna på andra
- Aktivera sig i demokratiska processer
- Läsa sagor för barnen – ge orden och fantasin för att föra den framtida dialogen
- Se till att finnas med i något sammanhang utöver det närmaste egna intresset
- Följa Ålands fredsinstitut
När mycket ser mörkt ut finns alltså plats för både individens enskilda engagemang och kollektiv påverkan i form av civilsamhällesmobilisering. En viktig slutsats av årets samtal är att det är vi själva som väljer hur världen ska se ut efter pandemin. I det stora och det lilla samhället kan vi bidra till freden i strävan efter att hantera ordet och hålla god ton när vi själva talar, och lyssna med avsikt att förstå vår motpart när hen talar. Som direktören för fredsinstitutet brukar säga: ”Freden är en färskvara – något vi väljer och tar ansvar för varje dag.”
Petra Granholm är forskningskoordinator vid Ålands fredsinstitut och medlingsansvarig vid Ålands medlingsbyrå.
Artikkeli on julkaistu yhteistyössä suomenruotsalaisen Fredsposten-lehden kanssa, jonka numerossa 2/2021 se alun perin ilmestyi.
