Tilliten människor emellan minskar, säger – åtminstone – en del samhällsvetare. Det är en säkerhetsrisk: mer instabilitet inom länder, mer spänningar mellan länder. Att ingå i den globala familjen Servas är ett sätt att bygga tillit vid köksbordet.
Du tar emot resenärer, reser själv eller både och.
Jag har varit medlem i Servas i tre decennier – men en passiv sådan. Tagit emot några gäster årligen, rest via Servas en enda gång, till ett oförglömligt nyår i Rom.
Det har varit en trevlig hobby utan att jag reflekterat desto mer över vad Servas egentligen står för. Under de här decennierna har Servas förlorat terräng till couchsurfing; de gäster som dyker upp via Servas är oftast i min ålder. Födda på 1950-talet, årtiondet efter att Servas grundades. Generationer ”marinerade” i efterkrigsövertygelsen om att det måste bli bättre och bättre, att länder och individer måste ha lärt sig någonting av fasorna.
”Aldrig mera krig.”
Och det blev ju bättre under hela senare delen av 1900-talet, inte minst ekonomiskt. Det skulle fortsätta så. Trodde vi 50-talister.
Men nu avdelas en växande andel av världens ekonomiska resurser till upprustning.
Det mörknar, igen.
I november i fjol var jag för första gången med på en Servaskonferens, SICOGA 2022 i Indien, och fick en uppfattning om hur organisationen ter sig när den är samlad. Cirka 130 personer var på plats fysiskt, ytterligare ett antal deltog digitalt från olika hörn av världen. Sammantaget utgjorde deltagarna titthål in i ett trettiotal länder. Vissa ingick i stora delegationer, som koreanerna, andra var ensamma i sitt slag, som Kazakstans och Surinams representanter.
Servas är människor. Servas är banden som skapas när människor möts där du är som mest dig själv, i ditt eget hem. Servas är ökad kunskap, växande förståelse för andra perspektiv och erfarenheter.
En eftermiddag under konferensveckan sitter jag med Jacqueline från Nevada på en liten servering i Panchgani, platsen för SICOGA. Servitörerna betraktar oss intresserat; här uppe på högplatån i Maharashtra är icke-indier tillräckligt ovanliga för att automatiskt vara intressanta.
Hon och hennes man har inte varit Servasmedlemmar särskilt många år.
– Jag har aldrig förr rört mig i ett sammanhang där det varit så lätt att få kontakt med folk, säger hon.
– Du kan slå dig ner vid vilket bord som helst, men vilka som helst av konferensdeltagarna.
När hon och hennes man reser händer det att de väljer att säga att de är från Nevada i stället för från USA. Nevada verkar mindre, oskyldigare än USA.
Det har sina sidor att komma från en stormakt som andra kan tänkas ha åsikter om. Det kan egentligen ha sina sidor varifrån man än kommer i världen; man kan möta fastlåsta föreställningar om vad det innebär, hurdan man är och vad man står för.
Att resa via Servas kan te sig mer spännande än att agera Servasvärd – och fundera på om toaletten är tillräckligt ren inför gästernas ankomst. Under en av konferensens många gruppsessioner gällde det att ta ställning till vad som är viktigast för att uppnå Servas målsättningar. Är det resandet eller värdskapet? De flesta tyckte att det vägde ganska jämt.
Men Servas Indias tidigare ordförande Pramod Kumar tvekade inte inför att utnämna värden till en viktigare person än resenären. Hans motivering: hur idealistisk en person än är finns det alltid en liten lockelse i detta med gratis övernattning. Värden får ingen ekonomisk bonus utan är enbart en givande part; där ligger belöningen på ett annat plan.
Pramod Kumar levererar också en Servashistoria på temat tillit. Han skulle för många år sedan bo hos en Servasmedlem i USA, men deras tidtabeller passade inte ihop. Han skulle komma när värden inte var hemma. ”Men jag gräver ner nyckeln där och där i trädgården så får du gräva upp den när du kommer…”, sa värden.
Precis som vid couchsurfing är inga pengar involverade i Servas nätverk. Skillnaden ligger i att det finns en uttalad målsättning med Servas och en kontroll som ska göra att värdkedjan inte missbrukas. Alla som vill ansluta sig till Servas intervjuas av den nationella koordinatorn och den som bryter mot den enkla regelverket kan uteslutas.
Regelverket går i korthet ut på att man ska visa intresse och respekt för varandra och att besökaren beter sig mer som en familjemedlem än som en gäst som ska passas upp. Jag har haft gäster som tapetserat och rensat ogräs.
Om det riktigt kärvar till sig i Servas egna led i något land går det att föra tvisten till konfliktlösningskommitté, vars medlemmar förstås ändå helst ser att varje land tar ansvar för sina personkonflikter.
Andra konferensdagen ryckte det krig som upptar så många européers tankevärld nära.
Sergej Kibitkin deltog via videolänk. Han är koordinator, ”national secretary”, för Servas Ukraina. Efter det ryska angreppet försökte han och hans fru få ut sonen Denis ur landet, till tryggheten. Det lyckades; Denis bodde tre månader hos en Servasfamilj i Slovakiens huvudstad Bratislava men är nu tillbaka med föräldrarna i västra Ukraina.
Kibitkin har dragit två slutsatser under månaderna av krig, en nerslående, en upplyftande.
Att internationella institutioner inte fungerar. Inte vare sig FN, FN:s säkerhetsråd eller Europarådet förmådde stoppa angreppet på Ukraina.
Att vanliga människor är mer effektiva än institutionerna när andra människor behöver hjälp. Han har mött många frivilliga från olika länder som på plats i Ukraina hjälpt till med matförsörjningen, satt upp tillfälliga härbärgen, organiserat transport för flyktingar.
Av en dansk konferensdeltagare fick Sergej Kibitkin frågan om han har kontakt med Servas Ryssland. Det förblev aningen oklart vad svaret var men en sak betonade han: Att inte heller den här situationen är fullständigt svart-vit. Alla får inte dras över samma kam.
Svensken Jonny Sågänger, Servas Internationals ordförande fram till konferensen – då han bytte till posten som generalsekreterare – påpekade att han haft kontakt både med Servas Ryssland och Servas Belarus. Från Servas Ryssland kom då beskedet att ”ni kan gärna skicka oss information men vi kan tyvärr inte sprida den”.
Men envägskommunikation är trots allt bättre än ingen kommunikation alls.
Under Sovjeteran var Servas förbjudet i östblocket. Under konferensen ihågkoms en avliden polsk Servasmedlem som gjorde mycket för hålla ett underjordiskt Servas vid liv i Polen.
Det var ett berörande ögonblick. Berörande var också det ögonblick när två representanter för två länder på I- stod i tur att träda fram inför kongressen – och valde att göra det tillsammans, hand i hand.
Där kom de, Hossein från Iran och Yair från Israel.
Text och photo: Viveca Dahl
Fotnot: Det anförande Ukrainas Sergej Kibitkin höll under SICOGA 2022 finns på adressen https://servas.org.ua/servas-in-armed-conflict-2022/
Servas
- freds- och reseorganisation grundad i Danmark 1947
- amerikanske vapenvägraren Bob Luitweiler ses som grundare men protesterade själv mot att ensam tilldelas äran
- första namnet Peacebuilders (Fredsbyggarna) ersattes med Servas 1952; det betyder ”Jag tjänar” på esperanto
- takorganisationen Servas International grundades 1972
- Servas International har sedan 1973 konsultativ status som NGO i FN:s ekonomiska och sociala råd; det innebär att Servas har representanter vid FN-högkvarteren i New York, Wien och Genève
- en nationell Servas-organisation finns i över 100 länder
- Servas består av 15 000 hushåll – 7 000 i Europa, 2 300 i Asien, 770 i Australien, 500 i Afrika, 1 100 i Sydamerika, 2 300 i Nordamerika
- finländsk Servaskoordinator är Arja Sigfrids i Vasa
- Servas Finland har ett 70-tal medlemmar; det har tidigare varit mer än dubbelt upp
- för att resa med Servas ska man ha betalat medlemsavgiften, skaffat ett Letter of Introduction och själv kontaktat någon/några personer på värdlistan i länder man vill besöka
Vem då Luitweiler?
Det går en röd tråd från de nordiska folkhögskolornas bildningssträvanden till Bob Luitweilers tankevärld. I hans tankeväv ingår också mycket Mahatma Gandhi-gods. Men det började i folkhögskolevärlden.
Eller kanske början måste förläggas till 1940-talets amerikanska fängelser?
”Servasgrundaren” Luitweiler (1918–2008) var vapenvägrare. Efter att han vägrat rycka ut i andra världskriget satt han i fängelse i Connecticut och Kentucky i nästan två år medan kriget rasade i Europa.
Fängelsetiden använde han bland annat till att lära sig esperanto och till studier i samhällsförhållandena i USA med hjälp av de fångar han omgavs av: Han var…
… ”skakad av att se hur vårt välbärgade samhälle överger många av våra fattiga och våra minoriteter och hur det slösas miljoner på att straffa dem, när att anpassa dem till produktiva liv skulle kosta en liten del av det och dessutom vara ett uttryck för medkänsla i stället för en vilja att straffa.”
Efter kriget inledde han sina år som vagabond, på jakt efter modeller för hur rättvisa och fredliga samhällen kunde se ut. I ”The Seeds of Servas”, en text Luitweiler skrev när han var över 80, skildrar han mötet med Norge och Danmark, där han blev djupt imponerad av folkhögskolornas förmåga att kombinera praktisk kunskap med teori och bildning.
Det var i Danmark han och några likasinnade grundade Peacebuilders. För att ingen skulle känna sig exkluderad av ett engelskspråkigt namn blev namnet senare Servas.
I Israel blev han besviken över kibbutztillvaron. Välfungerande samlevnad men utan hjärta, skriver han. I Himalayamassivet i Pakistan besökte han distriktet Swat, där invånarna då ännu skötte alla ekonomiska transaktioner och löneutbetalningar med lämpliga mängder säd. I Indien slog han följe med en Gandhilärjunge som reste mellan byarna för att förmå samtliga byinvånare att omfördela marken till förmån för de fattigaste. Ibland lyckades det faktiskt.
Överallt försökte han samtidigt bygga upp Servas-nätverk.
Han skriver: ”Överallt dit jag kommer upptäcker jag gamla sedvänjor för samarbete och ömsesidig hjälp, uttryck för generositet och medkänsla som inte vare sig nyhetsmedierna eller de politiskt inriktade historieböckerna beskriver. När en frågvis och optimistisk själ vandrar över jordklotet på jakt efter den mänskliga naturens vänligare sidor, då blomstrar en ny värld.”
Fotnot: ”The Seeds of Servas” hittas på nätet men texten är bitvis svårläst på grund av ett överflöd av korrekturfel.
Photo: Dans under öppningsceremonin. Närmast i bild Servas Finlands koordinator Arja Sigfrids.
